Finns där musik finns.

—

Sture Kvintett – Barnjazz på svenska

Kanske inte ett album för den breda allmänheten. Men för föräldrar med barn i förskoleåldern kan jag varmt rekommendera dessa nyutgivna jazztolkningar av barnvisor. En utomordentlig trevlig bakgrundsplatta som både barn och vuxna kan nynna med i medan man gör annat.

—

Efterklang – Things We Have in Common

Jag introducerades till Efterklang i och med släppet av Piramida, 2012. Sedan dess har jag aldrig riktigt fastnat för några av deras album även om jag avnjutit dem live. Det här senaste albumet låter inte alls som Piramida, i stället är det betydligt mer bombastiskt. Stundtals påminner det nästan om M83s Hurry up, we’re dreaming. Och kanske är det just därför jag uppskattar Things we have in common så mycket.

—

Bon Iver – SABLE, - EP

Höst brukar innebära mer singer-songwriter i högtalarna hemma och Bon Ivers senaste EP gör ingen besviken. Förutom om man kanske hade önskat något mer experimentellt i stil med exempelvis 22, a million. Musikaliskt är denna EP inte alls lika utmanande men väl ett trevligt soundtrack till dalande höstlöv.

—

Phosphorescent – Revelator

Vill man utöka höstlistan med ytterligare ett album så bör man köa Phosphorescents senaste Revelator. Och när det albumet tar slut så kan man fortsätta med valfritt annat Phosphorescent-album.

—

Dummy – Free Energy

Shoegaze med allt vad det innebär av tillhörande elgitarrer, distpedaler och synthar. Men med ett tydligare upptempo-beat än vad jag är van vid när det kommer till Shoegaze.

Förövrigt ett album som jag aldrig hade upptäckt om det inte vore för den nystartade sajten Hearing Things, startad av fem tidigare Pitchfork-anställda som blev av med jobbet i samband med att Pitchfork skohornades in i GQ.

—

Musik jag vill lyssna på men inte hunnit

En genomförkyld familj har satt tydliga begränsningar kring mängden stillsam egentid man kan få loss för att lyssna in sig på nya album. Särskilt på album som inte riktigt gör sig som bakgrundsmusik utan förtjänar både en och flera aktiva genomlyssningar.

Ser fram emot att kunna lyssna på de här i lugn och ro nån gång framöver:

• The Cure – Songs of a lost world
• Thåström – Somliga av oss

Finns det ytterligare något jag bör lyssna på måntro?

Det började för länge sedan. En smart glödlampa här, ytterligare en där. Jag hade, som en ansvarsfull vuxen med fast inkomst, äntligen hittat något som skulle förenkla livet. Lampor som tänds och släcks automatiskt när man kliver in genom dörren – framtiden var ljus. Det tjugoförsta århundradet skulle äntligen råda bot på mörkret.

Tills för ett par veckor sedan höll vi oss strikt till ljuskällor från Philips Hue. Det fungerade, tills en av de dyrare lamporna plötsligt dog. Det kändes orimligt att betala närmare 500 kr för att ersätta en… lampa. Ja, en lampa.

Vi var således i behov av något billigare. Särskilt nu när mörkret började krypa på, och vi dessutom ville köpa fler smålampor för att motarbeta det med de medel vi hade att tillgå.

Men! Behovet är egentligen inget nytt. Jag har länge hållit mig från att utöka vårt system i väntan på att Matter – framtidens hubblösa standard – skulle rulla ut på bred front. Men tiden gick, lampor gick sönder och den hubblösa framtiden lyser ännu med sin frånvaro.

Så där stod jag, med en halvtrasig uppsättning smarta lampor i relativt akut behov av ljus. Vad gör man då? Jo, man ger upp om den optimala lösningen och faller tillbaka till något som faktiskt går att köpa: gammal hederlig ZigBee. Det är tekniken bakom Philips Hue och flertalet andra smarta system. Den utopiska, hubblösa Matter-framtiden får vänta, och istället välkomnar vi ytterligare en hubb i vårt hem.

Valet föll på IKEA. Vi hade redan sneglat på deras smarta gardiner, så det föll sig relativt naturligt. Vi klickade hem ett gäng produkter: Dirigera, deras smarta hub, två genvägsfjärrar (Somrig), ett smart uttag (Tretakt) och några smarta lampor. En av de större punktinsatserna i vårt smarta hem på år och dar.

Vi har nu en mix av:

• Philips Hue, barnens favorit eftersom de kan ändra färg
• Eve, ett par smarta uttag, de enda enheterna som faktiskt är redo för den utopiska (och högst hypotetiska) Matter-framtiden
• IKEA, för att kunna utöka på en budget

Vårt hem har blivit både smartare men också en smula spretigare. Dock inte fullt så kaotiskt som jag hade förväntat mig. Visst, det är lite stökigt att installera upp prylarna i sina respektive appar, men när de väl är installerade så styr vi ändå allt genom Apple Home. Scener, automationer, genvägsknappar – allt är uppsatt i Hem-appen och vi kan därmed kombinera de olika prylarna från de olika systemen. Hittills utan några bekymmer.

Gladast är nog fyraåringen som äntligen, med hjälp av genvägsfjärren, kan styra lamporna i sitt rum. Ett tryck tänder dem, ett dubbeltryck gör dem rosa, och ett långtryck skiftar till grönt. IKEA-fjärr och Hue-lampor i en lagom dos symbios.

Inget utopisk Matter-hem, men det fungerar. För det mesta. Åtminstone tills vi köper på oss än mer fjärrkontroller, sensorer, gardiner och prylar. I slutändan handlar det ju inte om att ha det perfekta systemet – bara att hålla mörkret på avstånd. Och om det kräver en extra app och ytterligare en hubb? Då är det kanske priset man får betala för att leva i framtiden, idag.

Hösten har anlänt, och jag har till sist tagit över rollen som föräldraledig. I detta nu har en vecka passerat, och om någon frågade mig om jag har kontroll över situationen, skulle jag inte kunna göra annat än att nicka och le. Precis sådär som man gör när man försöker att dölja sanningen om de små katastroferna och blodviten som redan hunnit utspela sig.

I ett desperat försök att muta mina marodörer, har jag serverat risgrynsgröt två kvällar den här veckan. Jag skyr inga som helst medel för att vinna över dem på min sida.

Föräldraledigheten lär en många saker. Men jag har insett att det framförallt är en lektion i att uppskatta ljud. Alla ljud. Men det finns såklart grader av ljudens gemytlighet. Ett barns sorl, när det försvinner in i egenlek, är som ljuvlig bakgrundsmusik. Särskilt när det ackompanjeras av en ettårings försök att fumla-, snubbla- och ramla i kapp sin storebror.

Eller ljudet av rafsande i en legolåda, en fantasilek i falsett om någon familj som strandat på väg till farmor och farfar. Eller när det plötsligt deklareras: ”Näe nu ska jag ställa mig vid fönstret och räkna bilar med dragkrok. En, två tre…”

Men så finns det också de mindre angenäma ljuden. Ett av dem, har jag fått erfara, är när ettåringar och fyraåringar gaddar ihop sig och utbrister i gemensam gnällgråt. Det är sällan utan anledning förstås. Allt som oftast beror det på att deras vuxen har misslyckats med att utfodra dem med risgrynsgröt i rätt tid. Och även om ljudnivån i stunden kan vara plågsam så drunknar den i ljudet av skammen över att det är ens eget fel.

Så, när allt kommer omkring, är inte ens den värsta sortens oljud särskilt hemskt. Det är trots allt bara ett högljutt bevis på att de fortfarande är vid liv.

I stället är det avsaknaden av ljud som skrämmer. När total tystnad infinner sig så löper en stackars föräldrahjärna amok. Under bråkdelen av en tyst sekund kan den lätt konstruera arton möjliga scenarier, varav tjugotvå av dem direkt dödliga.

Det är således svårt att njuta av tystnaden, ens när den sker under kontrollerade former. Även nätter där de där ljudkällorna sover borta så vaknar man, av tystheten, och undrar varför man inte hör någon puls eller några andetag.

Tystnaden, den är för alltid förstörd. I stället har den ersatts av stunder av stillhet bland de högljudda, skrattande, gnällande och falsettsjungande skönljud som barnen för med sig.

Bytt är bytt och kommer aldrig tillbaka.

Animal Well

Har du inte spelat Animal Well – läs ingenting om det innan du drar igång. På riktigt alltså. De flesta recensioner av spelet brukar börja med samma brasklapp, av en god anledning. Det är något speciellt med att upptäcka det här spelet själv, och i sin egen takt. Utan spoilers.

Gillar du äventyrsspel eller indie-spel så är det här ett absolut måste.

Är man alldeles tokallergisk mot pixel-estetik så kanske man kommer ha svårt att se bortom grafiken men jag tycker nog att det är värt att ge det en chans ändå.

Cocoon

Ett helt makalöst pusselspel som inte liknar något annat jag har spelat. Man hoppar mellan världar/dimensioner på ett alldeles snillrikt sätt.

Jag älskar pusselspel som lyckas med konststycket att, gång på gång, få en att känna sig supersmart när man hittar lösningen på ett till synes omöjligt pussel.

Metroid Prime Remaster

En remaster på ett av mina absoluta favoritspel genom tiderna. What’s not to like?

Underligt ibland hur vissa spel åldras, eller inte åldras. Metroid Prime är från 2002 men håller förvånansvärt hög klass fortfarande. Visst, vissa saker känns lite stolpiga och styltiga på ett sätt som kanske har förfinats de senaste 20 åren. Men överlag är Metroid Prime ett spel som fortfarande håller hög klass.

Nu vill jag spela fyran!

(Och trean.)

(Och tvåan.)

Cyberpunk 2077

Jag spelade aldrig Cyberpunk 2077 när det lanserades och kan således inte riktigt kommentera det ganska katastrofala skicket som spelet verkade vara i när det släpptes.

Men jag har spelat (läs: spelar) Cyberpunk 2077 nu! Och jag måste säga att det är ett otroligt engagerande action-rpg. Det märks att CD Projekt Red har legat i och putsat på spelet sedan 2020 för det är ett riktigt välpolerat spel.

Gillar man inte actionspel så kommer man nog ha svårt för Cyberpunk 2077. Men det är absolut ett av de smartaste actionspelen jag har spelat.

In my day-to-day job I’m a web developer. Admittedly, a web developer with a certain weakness for native apps. However, it’s been quite a while since I built anything substantial in Apple’s frameworks. The app projects I’ve been involved with in a professional capacity have exclusively been React Native projects.

So for the past year, in an attempt to dust the cobwebs off my native app skills, I’ve been tinkering with an app project that I’ve dubbed ”Mikro”. Mikro is a fully native Swift (and SwiftUI) app for Micro.blog.

Mikro is not intended to bring anything new to the Micro.blog platform. In fact – it’s not supposed to be innovative in any way, shape or form. Its sole purpose is to be a canvas for me to learn Swift and SwiftUI. Furthermore, it most probably won’t ever see the light of day.

That being said, I use Mikro every day to keep up with my friends and the Micro.blog community, and it kind of works. Until it falls short.

I don’t really know whether this is a good idea or not, but I figured I’d try spelling out some missing features to see if that gives me enough motivation to see them through.

Missing features:

In my mind, these features are table stakes and will need to be addressed before letting anyone else use Mikro.

• Search: Currently, there is no way to search in Mikro. Which means there is also no way of following new users.
• Notifications: Mikro doesn’t support any notifications right now.
• Long posts: Mikro doesn’t yet support writing long posts
• Attach media: Mikro doesn’t yet support attaching images or videos when writing a new post
• Log in: To underline just how much of a personal project Mikro is – I haven’t yet added any support for logging in. I just use a hardcoded authentication token that’s appended to every API request. 😄

Features I’d like to add:

These features definitely fall into the category of ”nice to have” features. But (of course) that won’t stop me from starting them (and perhaps finishing them) before even attempting the ”must haves” in the list above. Such is the life-cycle of a hobby project.

• Translation: iOS 18 will introduce an API to use on-device-processing to translate texts. I would love to add that to Mikro.
• Inspiration: With iOS 17, Apple introduced a Journaling suggestion API that can give you some inspiration on what to write about when authoring a new post.
• Mac app: when adding some functionality that was iOS-only, I managed to break the Mac app.

Mikro’s future

There probably isn’t one.

(But if there is – I promise to keep you posted.)

Vilket trevligt Nintendo Direct! Ett nytt Zeldaspel annonserat där vi faktiskt tillåts spela som Zelda. Och äntligen får vi mer info om Metroid Prime 4.

Nu är jag omåttligt sugen på att plocka upp antingen Link’s Awakening eller Metroid Prime som årets semesterspel.

I rimlighetens namn borde jag välja Link’s Awakening eftersom jag aldrig spelat originalet. Men jag är också sugen på att spela igenom Metroid Prime för femtielfte gången.

Decisions decisions.

Eller så återgår jag till min tidigare plan och gör som Sanna Lund och spelar Lorelei and the Laser Eyes.

I höstas, i och med iOS 17.1, så släppte Apple en efterlängtad funktion för att anpassa låsskärmen på iPhone. I stället för att välja enstaka foton, eller automatiska fotosamlingar – så kan man nu välja ett helt fotoalbum som bakgrundsbild och låta telefonen sätta en ny bakgrundsbild från albumet varje timma.

I mitt fall, eftersom jag är lite av en familjetönt, så låter jag telefonen rotera mellan en drös foton på min familj.

1. I Bilder-appen har jag skapat ett album med det fantasifulla namnet “Bakgrunder”.
2. På låsskärmen, långtryck på bakgrundsbilden och tryck på plusknappen för att lägga till en ny bakgrund.
3. Välj “Bildblandning” och bocka ur de automatiska albumen “Personer”, “Natur” och “Städer”
4. Bocka i “Album” och tryck på albumnamnet till höger för att välja det nyskapade albumet “Bakgrunder” (eller något annat album för den delen)
5. Välj blandningsfrekvens (själv kör jag på varje timma) och tryck på “Använd album”.
6. Klart! Nu återstår bara att trycka på knappen “Lägg till” uppe i högra hörnet för att lägga till den nya bildblandningen bland dina bakgrunder.

När jag tar ett foto som jag tycker skulle passa bland mina bakgrunder så lägger jag helt sonika till det i mitt album “Bakgrunder” och då kommer det per automatik med i rotationen.

Vårt hushåll äger ett par riktigt ålderstigna iPads. Jag har velat uppgradera åtminstone en av dem i flera år. Och särskilt ville jag det under fjolåret. Det var egentligen bara Apple som satte käppar i hjulet för den planen genom att inte släppa några nya iPads alls under 2023. Suget omsattes således aldrig i handling.

Men, efter veckans iPad-event så har suget blossat upp på nytt. Inte egentligen för att jag tycker att Apple presenterade något nydanande och efterlängtat. Snarare på grund av att jag påminns om hur långsam min egen iPad är eftersom att jag nu försöker använda den för att kunna motivera något slags köp.

Det är bara en sak som återstår för mig att reda ut. En liten liten liten petitess. Och det är att svara på frågan: ”Vad tusan ska jag med en iPad till?”

Hade jag varit någotsånär artistiskt lagd så hade kanske Apple Pencil varit tillräckligt för att motivera mig. Hade jag haft ambitiösa skrivdrömmar så hade kanske Magic Keyboard i kombination med iPadens förmåga att fokusera på en app i taget varit tillräcklig. Hade jag jobbat professionellt med foto så hade kanske portabiliteten, Tandem Oled, Pencil och USB-C varit tillräckligt.

Men jag är ingetdera.

Jag är kodknackare. Och jag vill använda en portabel dator till framförallt en sak: då och då vill jag kunna plocka upp den och koda lite på något sidoprojekt jag har liggandes.

iPaden må vara ett acceptabelt substitut till en dator för flertalet kreativa åtaganden. Men när det kommer till att kunna koda på den så känns det alltid som att man behöver vada genom en flod av fulhack.

Således är det kanske inte alls en iPad jag bör köpa. Jag kanske i stället borde köpa mig en personlig laptop. Något helt utan kompromisser på kodfronten och en fullfjädrad förlängning av hemmadatorn.

Det är bara det att jag inte vill ha något kompromisslöst. Jag älskar kompromisser! Särskilt om det är en enhet jag också vill kunna använda på semestrar och helger. Det gör inget att min helg- och semesterdator är sämre lämpad för kod än min hemmadator så länge den faktiskt kan göra det överhuvudtaget. Vilket jag just nu känner att iPaden inte kan.

För mitt ändamål så hade en halvhjärtad kodmiljö på iPaden med råge vägts upp av allt annat jag tycker att den är bättre på än en dator: Läsning, rita, enkel videoredigering.

Men då behöver den bli en smula mer kompromisslös. Bara en smula.

Jag får helt enkelt avvakta till WWDC 2024 innan jag tar ett beslut.

Inspirerad av Blomsterkungen & Älvans inlägg “från mat till mat” så har vi dammat av Bokashin på landet.

Nu får den stå och mogna ett par veckor. Sen blir det till att gräva ned den i pallkragen för att se om vi kan ge pallkragsodlingen en flygande start inför sommaren.

Del 2 av bloggserien där jag tänker högt om min nuvarande bloggupssättning och vilken plattform jag vill husera bloggen på.

I den första delen skrev jag ned tankar om min nuvarande plattform. Micro.blog. I den här delen tänkte jag titta på vilka konkreta funktioner jag vill plocka med mig vid ett eventuellt byte till en ny plattform. Och även vilka delar jag saknar just nu och som jag vill att den nya plattformen ska vara bättre på.

Vad jag saknar i Micro.blog

Mer funktionalitet kring bloggposter i flera språk

Micro.blog har i nuläget inga möjligheter att associera blogginlägg med vilket språk det är skrivet i. T ex om man vill filtrera blogginlägg på svenska och engelska på olika sätt. Det går att fulhacka sig runt med de inbyggda kategorierna men det blir snabbt ganska stökigt. I den bästa av världar så bör mitt framtida bloggverktyg kunna hantera blogginlägg på två olika språk på olika sätt.

Mer kontroll över presentation och komprimering av foton

Micro.blog har historiskt varit dåliga på att hantera foton. De har använt naiv komprimering och haft problem med att respektera inbakade färgprofiler och färgrymder. Särskilt frustrerande är att bilder förminskas till maximal en bredd på 2048px. 2048px är såklart oftast tillräckligt, särskilt om fotona ska visas i ett mikrobloggsinlägg på en telefon. Men om man vill att fotona ska renderas i Retinaupplösning även på större skärmar så finns det tillfällen där 2048px i bredd inte längre räcker till.

Foton i sådan storlek bör såklart bara serveras till användare med skärmar som kan dra nytta av dem. Vilket för mig till Micro.blogs andra tillkortakommanden när det kommer till foton. De trilskas med att använda förenklade, icke-responsiva, <img>-taggar för att servera bilder. Och även om det såklart går att manuellt ersätta dessa img-taggar med srcset eller <picture> så är det inte ett jobb som någon kan vara särskilt sugen på att göra.

Micro.blog skalar också bort all exif-data ur foton. Detta är absolut ett rimligt standardförfarande men jag skulle vilja ha möjlighet att bibehålla exif-data för att kunna visa upp den i anslutning till ett foto. Till exempel för att visa upp vilken kamera som tagit ett visst foto.

CMS-aktiga funktioner

Då och då saknar jag möjligheten att lägga till fler typer av innehåll på sajten. T ex för att hålla reda på vilka spel jag spelat, filmer jag sett eller böcker jag läst.

Micro.blog har stöd för att hålla koll på vad man läser för böcker. Typ som en GoodReads-light. Men det hade varit trevlig med en plattform där jag hade lite mer frihet att även hålla koll på andra typer av media. Eller, för all del, en helt öppen struktur där man kan skapa upp vilka entiteter man vill. Jag blev väldigt inspirerad av Mike Haynes relativt enkla lösning på samma tema.

En trevligare app

Micro.blog har en helt okej app som gör sitt jobb. Men det är långt ifrån en förtjusande app och jag råkar vara en person som lägger stor vikt vid förtjusande appar.

Vad jag vill behålla från Micro.blog

Fediverse

Jag vill att en eventuell framtida plattform ska kunna prata med Fediverse via ActivityPub.

Men, jag vill inte bara ha en envägskanal där mina inlägg kan basuneras ut i fedivers. Jag vill också kunna följa andra användare, kommentera på deras inlägg och allmänt behandla min blogg som min primära fediverseidentitet. I korthet vill jag slippa ha ett separat mastodonkonto. All microblogging och socialisering ska ske via bloggplattformen.

Det behöver också finnas någon slags app för mig att hålla mig ajour med mina vänner och bekanta. Gärna med möjlighet att posta mikroblogginlägg och foton som publiceras på bloggen.

Indieweb

Fediverse i all ära men jag vill även att min blogg ska stödja Webmentions. Webmentions är en standard för att bloggar ska kunna prata med varandra och där bloggar tillåts kommentera varandras inlägg. En vidareutveckling av Pingback.

Möjlighet att bygga eget tema

Jag är ingen designer men har ändå uppskattat att sitta och pula med layout och utseende på den här bloggen. Det vill jag kunna göra även fortsättningsvis. Det betyder inte nödvändigtvis att jag måste kunna plocka med mig mitt tema, men det ska åtminstone inte finnas några begränsningar i att bygga ett eget tema.

Podcast

Visst, man kan hävda att det inte hänt så mycket på podcastfronten under det här året. Mer än ett första avsnitt. Trots det vill jag att en framtida plattform även ska kunna husera en podcastfeed. Att kunna ladda upp ljudfiler till inlägg är inte tillräckligt, det måste också finnas möjligheter att skapa upp en separat RSS-feed för podcasts med de specialfält som behövs för bildmaterial och annat som gör podcastapparna glada.

Jag har säkert glömt något, jag gör ju nästan alltid det. Men den här listan ger oss åtminstone en fingervisning om vad för funktionalitet jag är ute efter. Den tar vi med oss när vi, i nästa del, tittar på vilka alternativ där ute som kryssar i de flesta av de här rutorna.

Har ni tips på tjänster/plattformar jag bör kika närmare på så hojta gärna till. T ex genom att svara på det här inlägget på Mastodon.

De senaste dagarna har jag blivit lite sugen på att utforska alternativ till min nuvarande blogguppsättning. Och det rimligaste är väl att blogga ur sig de här tankarna så att jag får dem ur systemet. Men, jag kommer nog behöva ett par inlägg utspridda över ett par dagar för att kunna tänka färdigt de här tankarna. Hav tålamod.

Min nuvarande uppsättning

I nuläget så huseras den här bloggen av Micro.blog. En bloggplattform sprungen ur IndieWeb-rörelsen och byggd av ett gemytligt litet team som verkligen bryr sig om den öppna webben. Och hittills har Micro.blog tjänat mig väl. Tjänstens fokus på att premiera korta mikroblogginlägg som, vid behov, kan få växa till lite längre blogginlägg har uppmuntrat mig till att blogga mer än jag gjort i några av mina tidigare bloggförsök.

Utöver de här mikroblogginläggen så lade Micro.blog tidigt till stöd för AcitivyPub och Fediverse. Vilket har bidragit till att jag inte heller behövt ha något separat Fediverse- eller Mastodonkonto. Min blogg är mitt primära fediversekonto. Just att inte behöva växla mellan olika plattformar har varit en stark bidragande faktor till att den här bloggen överhuvudtaget hålls uppdaterad.

Med min blogg och den tillhörande Micro.blog-appen kan jag följa, och svara på, vänner och bekantas mikroblogginlägg även om ingen av dem använder Micro.blog. Faktum är att de inte ens behöver känna till att Micro.blog existerar. Det mesta Bara fungerar™.

Det ska vi ha med oss när vi, i nästa del, utforskar vilka funktioner jag saknar i Micro.blog.

Av någon anledning så blev jag lite nyfiken på hur många foton vi har tagit under det gångna året. Och även ni inte delar min nyfikenhet så har ni ingen rätt att vara kräsna. Ni får allt hålla er till godo med de inlägg ni får. 😄

2023 är första helåret med ett delat iCloud-bildbibliotek. En funktion som jag och min sambo använder flitigt. Såpass flitigt att vi i början av året slog i 2 TB-taket (som då var den övre gränsen för hur mycket utrymme som gick att köpa) och fick lägga till ytterligare en 2 TB-prenumeration för att få plats med alla foton.

Så, då är det såklart inte så konstigt att man ställer sig frågan: “Hur gick det sen?”

Kvantitet

Om vi börjar med den rena och skära kvantiteten foton. Hur många foton talar vi om?

Jo. Räkningen slutade på totalt 8279 foton tagna under det gångna året.

58% av den här totalen är tagna med kameran och 42% är tagna med våra telefoner.

Kvalitet

Som en naturlig del av av vår i biblioteketsorganisering så favoritmarkerar vi de foton som vi tycker ”det här känns värt att visa upp”. Favoritsjärnan indikerar att fotot tagit sig över någon slags subjektiv lägstatröskel. Inte att fotot är något slags konstverk. Således kan man utan problem räcka telefonen till en bekant, trycka in på favoritalbumet, och sedan låta personen svajpa mellan foton bäst den vill.

Så, av totalen på 8279 foton. Hur många kvalificerade sig över den här lägstatröskeln?

Svaret är: 1853 stycken.

Dvs ca en femtedel av årets fotoskörd är foton som vi inte räds att visa upp för den som är nyfiken.

Om man bryter antalet favoriter baserat på kameratyp så visar det sig att vi tar betydligt färre favoritfoton med kameran än vi gör med telefonerna.

Kameran står för 856 av de favoriserade fotona medan telefonerna står för 983.

Eller, med andra mått mätt: Enbart 18% av kamerafotona favoriseras i jämförelse till telefonfotona, där 29% av fotona favoriseras.

Det skulle man ju kunna tolka som att vi är duktigare på att knäppa favoriserbara foton med telefonerna än med kameran. Men jag tror att den enkla förklaringen till de här siffrorna är att det är betydligt lättare att riva av många fler foton med kameran vid varje givet fototillfälle.

En notis från Apple om att Disney+ höjer priset vid nästa dragning var droppen som fick den här bägaren att rinna över. Eller åtminstone droppen som fick mig att börja tänka över hur mycket (eller lite) vi faktiskt tittar på Disney+. Och när man väl börjat fundera på hur mycket vi använder en tjänst, ja då var det inte svårt att fortsätta till övriga streamingtjänster.

Det preliminära resultatet för nyårsbantningen blir att både Disney+ och Netflix ryker. Netflix har också stigit en del i pris det senaste året och det är få originalserier som sugit oss in.

Kvar i familjens streamingutbud blir HBO och AppleTV+.

Sett till användandet så borde vi, i rimlighetens namn, även säga upp HBO. Men eftersom vi hoppade på HBOs startdeal när det begav sig så kostar det oss inte mer än 49 kr/mån. Det är förvisso en ruskigt dum anledning att behålla nåt man inte använder bara för att man en gång fick en bra deal. Särskilt nu när jag tvingades skriva ut anledningen.

Det kanske får bli så att jag suger på HBO-karamellen och så får vi se om den är kvar när månaden lider mot sitt slut.

Gott nytt år!

Vilket år vi lämnar bakom oss, va?

På ett personligt plan har 2023 varit ett överväldigande positivt år. Vi har fått tillökning av en lillasyster, vi har skrattat mycket och vi har byggt otaliga tågbanor.

Men, 2023 har också kantats av mycket jobbjobb. Stundtals för mycket jobbjobb. Något jag försökt åtgärda under hösten och kommer fortsätta med under 2024. Jag behöver hitta tillbaka till en någorlunda rimlig balans.

Så, med det sagt, tänkte jag tillåta mig att blicka tillbaka lite snabbt på allsköns musik, spel, film, tv och litteratur som jag har avnjutit under 2023. Häng med eller stå kvar, mig kvittar det.

Bra album

2023 får nog anses lite av ett mellanår från mitt musikbiblioteks perspektiv. Vissa år kan jag verkligen hänga upp olika delar av året kring vilken musik jag har lyssnat på men detta år har dock inte varit lika tydligt.

Några album har ju såklart ändå åtnjutit fler lyssningar än andra. Här är en ostrukturerad lista över mina favoriter under året. Utan någon egentlig inbördes ordning mer än att jag skrivit ned albumen i den ordningen jag har kommit på dem. Vilket kanske ändå skvallrar lite om ordningen.

• M83 – Fantasy
• Lanterns on the Lake – Versions of Us
• Slowdive – everything is alive
• boygenius – the record
• Lana Del Rey – Did you know that there’s a tunnel under Ocean Blvd
• Augustine – Youth and Why It Ends
• Youth Lagoon – Heaven is a Junkyard
• The National – Laugh Track
• ANOHNI – My Back Was a Bridge For You To Cross
• Nicole Sabourné – Kismet
• Beirut – Hadsel
• Solen – Idol
• Lanterns on the Lake – Versions of Us

Bra poddavsnitt

• Sommar i P1 – Andreas Cervenka ett pedagogisk och väldigt bra sommarprat. Om skulder, superrika och vad ökande klyftor kan leda till i ett samhälle. Tungt ämne men Andreas Cervenka lyckas introducera ämnet på ett sätt som känns lättförståeligt.
• Sommar i P1 – Mark Isitt arkitekturkritikern Mark Isitt om att våra städer och stadskärnor mallas till döds. Multinationella kedjor ersätter lokala specialbutiker, en monokultur tar över. Med ett par konkreta tips om vad vi, som privatpersoner, kan göra för att gå åt motsatt riktning.
• Stormens utveckling – 224. Sociala medier-politik Liv Strömquist och Ola Söderholm diskuterar interoperabilitet på nätet med utgångspunkt från Cory Doctorows bok ”The Internet Con: How to seize the means of computation”.
• Decoder – Barack Obama on AI, free speech, and the future of the internet

Bra spel

Baldur’s Gate 3

Det är sällan ett rollspel lyckas koppla greppet om mig. Jag blir oftast för rastlös och kasta mig genom spelet om ens orkar att spela färdigt det. Men med Baldur’s Gate 3 så är det annorlunda. Av någon anledning så nyttjar jag den lilla speltid jag kan uppbåda till att strosa runt och lösa sidouppdrag. Det har nästan aldrig hänt mig i ett spel tidigare. Nackdelen är väl att jag inte vågar påbörja något annat spel förrän jag har tagit mig igenom det.

Resident Evil 4

Resident Evil 4 Remake är Resident Evil 4 varken mer eller mindre. Visserligen snyggare och modernare men ändock, Resident Evil 4. Precis som det ska va.

Diablo 4

Det visar sig att jag brände rätt många timmar i Diablo 4 i anslutning till att det släpptes. Helt klart ett bra röj, framförallt om man gillar Diablo-formeln. Men vill man ha en djupare spelupplevelse så hittar man nog den bäst någon annanstans.

Case of the golden Idol

Ett detektivspel som hämtat mycket inspiration från ett av mina favoritspel: The Return of the Obra Dinn.

Rekommenderas varmt om det kliar i detektivnerven.

Sid Meier’s Railroads!

Hur kunde jag nästan glömma!? Ett av mina absolut mest spelade spel under 2023. Railroads!

Visst, tekniskt sätt så är det väl inte ett spel från 2023. Men det släpptes till iPad under 2023 och det är där jag har spelat det. Verkligen ett urmysigt spel att sitta och knåpa med på paddan. Särskilt med en Apple Pencil till hands.

Bubblare

Jag slänger även in några bubblare eftersom att jag har ett par spel på att-spela-lsitan som jag är oerhört sugen på men ännu inte har hunnit spela. Framförallt: Cocoon, Chants of Sennaar och Venba.

Bra TV/Film

Julkalendern Trolltider

Vad finns det att inte gilla? Troll, bergatroll, stentroll, féer och häxor. Den här julkalendern har allt.

Den är egentligen alldeles för läskig för treåringen. Men det har inte gått att hindra honom från att krypa upp i soffan framför tvn varenda morgon.

Everything everywhere all at once

Ös och skoj, från början till slut. Rekommenderas varmt till allt och alla. Även om kanske de som har en väldigt stark aversion mot actionfilmer bör hålla sig borta.

Last of Us

Det är inte alltid dramatiseringar av spel blir bra. Det händer knappt ens nånsin. Men tack och lov så är Last of Us ett undantag.

Silo

Dystopiskt sci-fi-drama. Silo utspelar sig nere i en (hör och häpna) silo, dit mänskligheten har tagit sin tillflykt. Välgjort och spännande.

Bra böcker

• Andrev Walden – Jävla karlar
• Cixin Liu – The three-body problem

Jag har sett många i mitt bloggflöde presentera en lista på sitt användande av "default"-appar. Tydligen så kommer initiativet ursprungligen från Avsnitt 097 av podcasten Hemispheric Views. Och även om jag inte har någon relation till podden så kändes det ändå som en såpass trevlig mall att den förtjänade att föräras med ett snabbt blogginlägg.

Så, här är min lista. Den är väldigt Appletung men det bör inte förvåna någon. 😬

• Mail Client: Mail.app(Outlook på jobbet)
• Mail Server: iCloud+ med egen domän
• Notes: Bear (och Notes.app för hushållets gemensamma anteckningar)
• To-Do: Things, men under hösten har jag anammat Time Blocking och har således flyttat över många av mina to-dos till kalendern.
• iPhone Photo Shooting: iOS Kamera (ofta i RAW)
• Photo Management: Photos.app
• Calendar: Calendar.app
• Cloud file storage: iCloud Drive
• RSS: NetNewsWire med iCloud-synk
• Contacts: Contacts.app
• Browser: Safari
• Chat: iMessage, Signal
• Bookmarks: Safari, Micro.blog
• Read It Later: Micro.blog
• Word Processing: Word
• Spreadsheets: Excel
• Presentations: Keynote (Powerpoint om jag verkligen verkligen måste)
• Shopping Lists: Delad lista i Reminders.app
• Meal Planning: Mela
• Budgeting & Personal Finance: YNAB
• News: Dagens Nyheter, Sveriges Radio
• Music: Apple Music
• Podcasts: Castro
• Password Management: iCloud Keychain

Det finns en samlingssida för andra blogginlägg på samma tema.

Diktering

Till min familjs stora förtret så har den här veckan präglats av att jag stundtals går och talar högt för mig själv i ett försök att lägga mig till en dikteringsvana.

Från och till gör jag sådana här försök. De brukar förstås alltid sluta på samma, oceremoniella, sätt. Efter ett par dagar/veckor så glömmer jag av att funktionen ens existerar och jag återgår till att knappa på som om jag vore oupplyst. Not with a bang but a whimper.

Med en bebis i familjen igen så är det dags för ett nytt försök. Det är numera allt för ofta som en arm/hand är upptagen av en sovande avkomma. Och även om det går att skriva hjälpligt med en hand, särskilt med swipe, så känns det i bland frustrerande långsamt. Särskilt om det är högerhanden som är upptagen och jag tvingas skriva med vänstern.

Som ett brev på posten så har dikteringsfunktionen fått sig ett lyft i iOS17. Den fungerar dessutom förvånansvärt bra på svenska. Förvisso långt ifrån felfritt men ändå betydligt bättre än förr. Kanske till och med såpass bra att den här vanan kan hålla i sig. Vi får låta tiden utvisa det.

Faktum är att stora delar av det här inlägget är dikterat.

Apple Music Discovery

Jag har länge ratat Apple Musics rekommendationsfunktioner. De har rekommenderat lite för mycket musik som jag tyckte var skitbra 2008. Men, i helgen har jag försökt öppna mina sinnen och lyssnat en del på Apples nylanserade (”ny” om man avrundar lite) Discovery station. Hittills måste jag säga att det är ett stort steg framåt i jämförelse med Apples övriga rekommendationsfunktioner.

Även om jag till en början var lite skeptisk till radioformatet – jag hade nog föredragit en spellista om du frågat mig innan – så tycker jag att det passar rätt bra.

Buljongpåse i frysen

Vi brukade vara duktiga på att koka egen buljong på grönsaksrester. Buljong som fryses in och används i allsköns vardagsmat. Men, sedan semestern så har det varit stiltje på den fronten. Trots att diverse grönsaksrester i bland hittar till en liten låda i kylen så hinner de bli gamla. Buljongkok ligger långt ned på prioriteringslistan.

Ett trick som jag plockade upp någonstans är att flytta buljongkollekten från kylen till frysen. Sagt och gjort. När det blir några snoppar kvar från champinjonerna, morötterna eller löken så landar de numera i den nyinstiftade buljongpåsen. När den är full så blir det till att koka buljong i godan ro.

Tittat på

Hitta Nemo

Vi försökte titta på Hitta Nemo tillsammans med treåringen. Vi tog oss nästan igenom den innan det blev läggdags men med facit i hand så lämpar den sig helt klart till lite äldre barn. Det kändes svårt att hänga med ordentligt i vad som hände.

Folk och rövare i Kamomilla stad

Då fungerar Folk och rövare i Kamomilla stad betydligt bättre. Treåringen älskar den.

Spider-Man: Into the Spider-Verse

Av någon outgrundlig anledning så blev jag sugen på att se den här animerade spindelmannenfilmen från 2018. Och jag är riktigt glad över det infallet. För det första var det en riktigt bra film (om man gillar actionfilmer med superhjältar dvs). Och för det andra så är det uppfriskande att se en animerad storfilm som inte försöker efterapa en pixar-“look”.

Nu ser jag fram emot att se uppföljaren. Spider-Man: Across the Spider-Verse.

True Blood

Vi har tagit oss igenom säsong ett och halkat över till säsong två. Även om ens den första säsongen är svårrekommenderad så hade den ändå någon slags röd tråd inklämd mellan alla obsceniteter. Mystiska mord som behöver nystas upp.

Så här långt så saknas den typen av grundning i säsong två. Händelser avlöser varandra men de känns aldrig särskilt sammanflätade. Det återstår att se om vi håller oss kvar säsongen ut eller om vi hittar något nytt att titta på.

Apples utvecklarkonferens WWDC 2023 har precis gått av stapeln och det går inte riktigt att hålla fingrarna i styr från inspelningsdonen. Tur då att jag inte är ensam om att känna så. Och “tur” att man bara råkar ha ett sprillans nytt poddflöde att publicera något poddliknande i.

Pass på att lyssna in när jag ringer upp @Jezper för att prata av mig om Apples nya VR/AR-headset “Vision Pro”. Finns att lyssna på i Apple Podcast, Overcast, Pocket Casts och förhoppningsvis på andra ställen där poddar brukar finnas.

Man vet aldrig när (eller om) stjärnorna linjerar på det här viset igen.

–

Ljudklipp från:

• Freesound - ”Robin.wav” by inchadney
• Freesound - ”Door - Full 2.wav” by IG88music
• Freesound - ”Dialing ’freesound’ (373376863).wav” by CGEffex

Det här är ingen podd. Jag lovar. Det är typ ingenting alls just nu.

Eller ja. Visst. Nåt kanske det är. Men det är nåt annat. Nåt som inte är en podd.

Förutom då när det är en podd. T ex när man lyssnar på den i en poddspelare. Då är det förstås en podd.

Men inte annars. Annars är det nåt annat.

Jag ska bara lista ut vad det är.

Twenty twenty-two brought plenty of goodness to the web platform. Cascade layers, dynamic viewport units, :has and so much more. Hopefully, the pace for 2023 will be no different.

Inspired by Dave Rupert's CSS Wishlist 2023, here is my own css Wishlist for 2023.

• leading-trim – It might just be wishful thinking. (It probably is) But, I really do believe that this singular property would be a game changer for web typography. Finally we would be able to get rid of all the hacks and magic values littering our css just to get our fonts to align properly. Ethan Wang has a great write-up highlighting the ramifications of this property.
• text-wrap: balance – I'm sick of rolling my own text balancing algorithms. I would much prefer the browser make my custom iplementations of NYTimes text balancer obsolete.
• Event for stickiness change – Technically javascript, but having these events would make it a lot easier to style position: sticky; elements when they are in their "stuck" state.

That's my list from the top of my head. What's yours?

Let me introduce to you a brand new Micro.blog plug-in of mine. It’s called Bookshelf shortcode. 🥳

This plug-in contains a single “shortcode” that can be used to embed a Micro.blog bookshelf on any Micro.blog page.

For example, to embed my “Currently reading” bookshelf on a page, I add this code snippet to the page:

{{< bookshelf "currentlyreading" >}}

Or, in cases where I want to display lots of books, I can use the “grid” variant.

{{< bookshelf shelf="finishedreading" variant="grid" >}}

It’s even possible to embed two separate bookshelves on the same page.

Jag är en flitig användare av AirPods vid läggdags. När det är dags att slumra in för natten så åker en av lurarna in i örat för att tankarna ska kunna sväva i väg till tonerna av någon trevlig podd.

Det finns dock risk för volymchock om jag använt AirPodsen under dagen. Fastän att jag vanligtvis lyssnar med ganska sansade ljudnivåer så kan även de mest sansade nivåerna vara för kraftfulla. När jag ska sova vill jag så klart ha riktigt låg volym.

Heureka! Äntligen ett jobb för appen Genvägar.

Sagt och gjort. Jag slänger ihop en automation som sätter riktigt låg volym om klockan är mer än 21:30 och körs när telefonen ansluter till mina AirPods. “Det här kommer bli bra” tänker jag sådär självgott om mig själv.

Tills jag testar.

Den som trodde att automatiseringar kunde köras automatiskt trodde uppenbarligen fel. För, i stället för att köra mitt fina skript, så visar iOS upp en notifikation om att min “automatisering” är tillgänglig. En notifikation som jag behöver alltså behöver trycka på för att aktivera.

Trycka.

Med ett köttfinger.

–

Mitt fina skript, som skulle rädda mig från framtida volymchocker, behöver därmed begravas tills dess att alla “automatiseringar” är likvärdiga och får köra utan någon interaktion från mig som användare.

I soptunnan med det.

Tack vare Sven Dahlstrands Online Yard Sale så äger jag nu ett par Bang & Olufsen H6. För den som hittar något av intresse på Svens digitala loppis så kan jag varmt rekommendera Sven som säljare. Köpet gick snabbt och smidigt. 👌

Hitintills är jag mycket nöjd med hörlurarna. De har alldeles ypperlig passform och väldigt trevlig ljudkvalitet. Just passformen och bekvämligheten låg högt upp på önskelistan då dessa är tänkta att användas under intensiva kodsessioner på kontoret. 👨‍💻

Sommaren har bjudit på en och annan dagsutflykt. Som till exempelvis denna, till naturreservatet Näsbokrok. Ett kargt, men mysigt, litet naturreservat ute på en udde. Ljung, fält, hav och sten samsas med stigar och spång.

I’ve decided to package my my custom-made photos page into my very first Micro.blog plug-in 🥳. Installing it on your own Micro.blog-hosted blog is now as easy as:

1. Finding the plug-in in the official directory: Photos page by kottkrig
2. Select “Install”
3. Optionally customize its settings by going to the “Plug-ins” section in Micro.blog sidebar

Customize

Two styles are included in this first release, “grid” and “masonry”.

The “grid” layout has a fixed row height and attempts to spread the images as best it can based on the available screen size. Some images might be cropped in order to fit on the row.

The “masonry” layout instead maintains the aspect ratio of each photo so that the rows are pleasantly uneven.

Caveats

Since this plugin overrides the whole photos page, it’s currently incompatible with most photo-page related plugins such as All photos or Photos category.

The current version (1.0) includes a checkbox in the plug-in settings to mimic the All photos plugin. Just tick the checkbox labeled “Include all photos in multi-photo posts, not just first photo”. The Photos category options will be added in a future version.

Through the magic of auto-updates, Micro.blog will ensure that you’re always running the latest version of this plug-in.

Currently, Marfa theme is the only theme that I’ve verified the plug-in working with. Hopefully it should work on most themes without additional tweaks. Should you try out the plug-in, please let me know if something looks weird when combined with other Micro.blog plug-ins or themes.

Jag går i tankarna att flytta bloggen ännu en gång. Från att hostas på micro.blog till att använda en egen Wordpress-instans som ett ”headless cms” kopplat till en statisk sidgenererare.

Det blir en något mer komplex uppsättning än den här nuvarande och jag överväger ännu om det är värt att ta språnget. Utöver att spara in de $5/mån som micro.blog kostar mig så vinner jag även en större frihet att kunna modifiera bloggen som jag vill. Främst då möjligheten att skapa upp egna inläggstyper.

Nackdelarna är uppenbara. Jag är osäker på om jag kommer orka med att drifta något sådant här på fritiden. 😬

Jag har byggt en prototyp baserat på mitt Hugotema för den här sajten. Netlify ombesörjer att hosta och bygga om sajten när något ändras i mitt GitHub-repo eller när inlägg publiceras/uppdateras i Wordpress.

Prototypen ligger här för den som är nyfiken: johanl-wp.netlify.app