Hösten har anlänt, och jag har till sist tagit över rollen som föräldraledig. I detta nu har en vecka passerat, och om någon frågade mig om jag har kontroll över situationen, skulle jag inte kunna göra annat än att nicka och le. Precis sådär som man gör när man försöker att dölja sanningen om de små katastroferna och blodviten som redan hunnit utspela sig.

I ett desperat försök att muta mina marodörer, har jag serverat risgrynsgröt två kvällar den här veckan. Jag skyr inga som helst medel för att vinna över dem på min sida.

Föräldraledigheten lär en många saker. Men jag har insett att det framförallt är en lektion i att uppskatta ljud. Alla ljud. Men det finns såklart grader av ljudens gemytlighet. Ett barns sorl, när det försvinner in i egenlek, är som ljuvlig bakgrundsmusik. Särskilt när det ackompanjeras av en ettårings försök att fumla-, snubbla- och ramla i kapp sin storebror.

Eller ljudet av rafsande i en legolåda, en fantasilek i falsett om någon familj som strandat på väg till farmor och farfar. Eller när det plötsligt deklareras: ”Näe nu ska jag ställa mig vid fönstret och räkna bilar med dragkrok. En, två tre…”

Men så finns det också de mindre angenäma ljuden. Ett av dem, har jag fått erfara, är när ettåringar och fyraåringar gaddar ihop sig och utbrister i gemensam gnällgråt. Det är sällan utan anledning förstås. Allt som oftast beror det på att deras vuxen har misslyckats med att utfodra dem med risgrynsgröt i rätt tid. Och även om ljudnivån i stunden kan vara plågsam så drunknar den i ljudet av skammen över att det är ens eget fel.

Så, när allt kommer omkring, är inte ens den värsta sortens oljud särskilt hemskt. Det är trots allt bara ett högljutt bevis på att de fortfarande är vid liv.

I stället är det avsaknaden av ljud som skrämmer. När total tystnad infinner sig så löper en stackars föräldrahjärna amok. Under bråkdelen av en tyst sekund kan den lätt konstruera arton möjliga scenarier, varav tjugotvå av dem direkt dödliga.

Det är således svårt att njuta av tystnaden, ens när den sker under kontrollerade former. Även nätter där de där ljudkällorna sover borta så vaknar man, av tystheten, och undrar varför man inte hör någon puls eller några andetag.

Tystnaden, den är för alltid förstörd. I stället har den ersatts av stunder av stillhet bland de högljudda, skrattande, gnällande och falsettsjungande skönljud som barnen för med sig.

Bytt är bytt och kommer aldrig tillbaka.