När jag i dag ville uppdatera till senaste versionen av macOS möttes jag av det retsamma meddelandet ”Det finns inte tillräckligt med ledigt utrymme på skivan”. Retsamt eftersom Finder i sin tur uppgav att jag hade hundrafemtiosex gigabyte ledigt utrymme.

Efter lite googling visar det sig att de Time Machine snaphots som macOS lagrar lokalt inte räknas med i Finders uträkning av använt utrymme. Finder ljuger alltså om det använda utrymmet och tar för givet att macOS rensar bort snapshots när utrymmet behövs till något annat.

Av någon anledning verkar dock macOS misslyckas med just bortrensandet av snapshots när utrymmet behövs för en systemuppdatering.

Ute på det vida internet tipsas det om att temporärt stänga av Time Machine för att trigga en rensning. Det tricket fungerade dock inte för mig. Jag behövde i stället ta till det inbyggda verktyget tmutil för att manuellt ta bort dem.

–

Först, lista alla tillgängliga snapshots:

$ tmutil listlocalsnapshots /

Vilket, föga förvånande, ger oss en lista av snapshots:

Snapshots for disk /:
com.apple.TimeMachine.2022-05-16-211505.local
com.apple.TimeMachine.2022-05-17-012315.local
com.apple.TimeMachine.2022-05-17-022336.local
com.apple.TimeMachine.2022-05-17-032406.local
com.apple.TimeMachine.2022-05-17-042437.local
com.apple.TimeMachine.2022-05-17-052858.local
com.apple.TimeMachine.2022-05-17-062556.local
com.apple.TimeMachine.2022-05-17-072758.local
com.apple.TimeMachine.2022-05-17-083024.local
com.apple.TimeMachine.2022-05-17-090209.local
com.apple.TimeMachine.2022-05-17-175907.local

Dessa kan vi sedan ta bort, en efter en, med hjälp av snapshotets id:

sudo tmutil deletelocalsnapshots 2022-05-17-012315

När samtliga snapshots var borttagna hade jag inte längre några problem med att starta igång uppdateringen av macOS.

På jobbet har vi velat experimentera med nya, hjälpsamma, eslint-regler i ett av våra huvudrepositories. Det har dock känts en smula övermäktigt att introducera strama regler i en befintlig kodbas.

En lösning som vi landat i är att enbart köra eslint på de filer vi jobbar med. I vårt fall de filer som ingår i en merge request. Så småningom, när vi lämnat från oss varje fil något prydligare än vi hittade den, har vi således en genomgången kodbas. En merge request i taget.

I GitLab har vi lagt till det här jobbet i vår CI/CD-pipeline:

code-quality:
  image: node:16-alpine
  stage: test
  before_script:
    - apk add git
  script:
    - git fetch
    - DIFFED_FILES_TO_LINT=$(git diff origin/$CI_DEFAULT_BRANCH... --name-only -- "*.ts" "*.tsx" "*.js" "*.jsx")
    - npm ci
    - npx eslint $DIFFED_FILES_TO_LINT
  only:
    - merge_requests

Badlands album ”Djinn” och Loney Dears album ”A Lantern and a Bell” har äntligen brutit den torka som brett ut sig i mitt albumbibliotek under första delen av 2021. Två väldigt olika, men väldigt känslosamma album.

Där ”Djinn” bjuder på mycket välbehövlig shoegaze. Komplett med otaliga lager synthar.

Och ”A Lantern and a Bell” i stället bjuder på minimalistiska, lågmälda pianotoner.

Ingen: …

Bokstavligen ingen: …

Jag: Låt mig berätta om musik jag har uppskattat under 2020!

–

Ett stort tack till alla artister som, 2020 till trots, har spottat ur sig guldklimpar till album. Eftersom spelningar och turnéer har ställts in så är det viktigare än någonsin att stötta de artister man tycker om. Köp deras musik och merchandise! Och, inte minst, berätta för andra vilka artister du har uppskattat under året.

I mitt fall så lyssnar jag näst intill uteslutande på musik i albumform och jag har gjort slag i saken och köpt mina favoriter från Bandcamp.

Album

• Muzz – Muzz
• Perfume Genius – Set My Heart on Fire Immediately
• I Break Horses – Warnings
• Gordi – Our Two Skins
• Purr – Like New
• Phoebe Bridgers – Punisher
• Sault - Untitled (Black Is)
• Sault – Untitled (Rise)
• Deserta – Black Aura My Sun

Smått och gott

Varje år, av någon outgrundlig anledning, så sammanställer vi en spellista till årets sista En podd om teknik. Tjugohundratjugo är såklart inget undantag.

Reglerna är enkla. Man tvingas välja 15 låtar som man har gillat under året som gått (men låtarna kan ha släppts när som helst). En tradition jag aldrig skulle upprätthålla på egen hand men som jag verkligen uppskattar att vi gör tillsammans. Det är något visst med att koka ned och sammanfatta ett år. Och något ännu mer visst att gå tillbaka till föregående års listor.

• Apple Music: EPOT-Johans lista 2020
• Spotify: EPOT-Johans lista 2020

Det skulle vara så lätt att säga: ”F*ck it. Nu har jag missat en vecka. Nu kan jag lika gärna strunta i att skriva de här veckouppdateringarna.”

Men det tänker jag inte göra. Jag fortsätter att tröska mig framåt. Jag tänker fortsätta skriva de här, tämligen meningslösa, uppdateringarna även om jag missar en vecka här eller där. Det väsentliga är att de blir gjorda.

• Efter att, under två kvällar, ha spelat igenom Josef Fares spel Brothers: A Tale of Two Sons så gick vi på jakt efter fler spel med liknande energinivå. Avslappnande, sagolika spel att varva ned i soffan med. Efter några omvägar landade vi i The Last Guardian.

• Vår diskmaskin har hunnit gå sönder, hunnit lagats och sedan hunnit gå sönder igen. Det skulle vara jobbigt i vanliga fall men det tillkommer ytterligare disk nu när är hemma hela dagarna.

• Jag har fortsatt jobba hemma och det fungerar bättre än förväntat. Fördelen är att jag kommer igång tidigare, tar kortare lunch och kan därmed sluta lite tidigare. Och ändå känna att jag då och då, med gott samvete, kan ta en Otispaus.

• Blivit med Fairphone 3 som jobbtelefon. Det resulterade i att jag och Lisa röjde undan för att spela in en spontan unboxing av den. Dock en stum sådan så förvänta er inga kommentarer.

• Lyssnat på mycket Movits den här veckan av någon anledning. Man hinner liksom aldrig riktigt förbereda sig när Movitssuget slår till. Det bara händer. Det har också blivit en del ambient synth samt en lagom dos Håkan Hellström.

  Och, sist men inte minst. Perfume Genius har släppt sitt nya album Set My Heart on Fire Immediately. Jag har gått och väntat på det här albumet ända sedan de första låtarna strösslades ut tidigt i våras.

• I dag är det första maj och vi har följt tal och firanden från soffan, livestreamat över YouTube och Facebook. Det känns inte som vanligt men det känns inte heller helt fel att kunna lyssna på tal i sitt eget hem. Särskilt inte när talen ackompenjeras av nygräddade surdegsbröd och färskbryggt kaffe. Hoppas dock på att vi, nästa år, kan få komma ut på första maj med Otis. ✊

• Jag har försökt laga thailändskt under några dagar. Pad thai och ett par olika versioner currygryta. När jag tidigare försökt laga thailändskt så har jag haft svårt att få till riktigt rik smak men nu har jag äntligen börjat komma i närheten av smakerna jag är ute efter. Tricket har varit att pracka grytan full med naturliga umamikällor. Hittade en thailändsk kock på YouTube som gav bra tips på saker att tänka på, särskilt när man lagar vegetariskt.

• Medan jag fokuserar på thaimat så har Lisa, utöver sin surdeg, fokuserat på ölbryggning. En APA står nu och bubblar i vardagsrummet och vi försöker bortse från faktum att vi på kort tid förvandlas till karikatyrer av karantänande storstadsbor.

• Torsdagstraditionen håller i sig och vi fortsätter göra så gott vi kan i veckans karantänquiz med Quizadillas.

• I musikväg har det saknats nytillskott den här veckan. Shawn Blanc tipsade om The Olympians som har snurrat ett par varv. Jag har också återgått till några Apple Music-favoritlistor i brist på annat, Nightcap och Beneath the stars.

• Paniken över att vi nu ansvarar för en liten bebis börjar lägga sig och vi har landat i något som kan liknas vid en vardagslunk. Förvisso en vardag där man knappt vågar träffa familj eller vänner, covid-19 härjar i landet, grannarna okynnesborrar och vår tvättstuga är stängd för asbestsanering. Men ändock, en vardag.

  Vi vaknar, dricker kaffe, ammar, käkar frukost, byter blöja, ammar, byter blöja, ammar, sover, byter blöja, ammar, byter blöja, sover.
  Och sedan: Lunch.

  Vi hade en förhoppning om att ta tillflykt till uteserveringar under den här första föräldraledigheten. De förhoppningarna har grusats. Temperaturerna håller sig obstinat kvar på vinternivåer och vägrar övergå till vårnivåer. Men. På bra dagar, när solen värmer. Då är det i alla fall helt okej promenadväder.

  Det känns avlägset att jag, inom ett par veckor, ska byta ut det här lunket mot en vardag som involverar jobb.

• På tal om avlägset. Jag saknar mina vänner.

  I brist på häng IRL så testade vi på att laga middag över länk. Tema “pasta”. Som ett litet fönster på köksbänken in i ens vänners kök med allt var det innebär av sorl från folk som pratar i mun på varandra, ojämna mikrofonvolymer, märkliga kameravinklar och ett alldeles utomordentligt skönt häng. Tänk att skratt och sorl kan vara så berusande.

  Men bristen på IRL-häng innebär också att vi aldrig får anledning att dricka Lisas hemmagjorda öl. De ligger just nu och ockuperar frukt- och grönsakslådorna i kylskåpet och bara väntar på att få uppfylla sitt syfte: Att drickas av besökare.

  Vi har tjuvsmakat – och jag vågar lova framtida besökare att ni inte kommer bli besvikna.

• För andra fredagen i rad har vi hämtat lunch från Resursrestaurangen. Skönt med en promenad och skönt med en matlåda som innehåller ett tjog extra kärlek jämfört med vår hemmalagning.

Det är ju bara att sätta sig ned och skriva, tänker jag. Och så sätter jag mig ned, och skriver.

Med avstamp i en idé och med ett embryo av två, tre meningar så hoppas jag på att orden ska fortsätta flöda. Men. Det gör de inte. De sinar.

Ungefär här.

Jag har försökt förstå varför de sinar. Det är svårt. Kanske är det, som så ofta, en rad faktorer som spelar in. Att det jag skriver om är ointressant eller att just mina åsikter om ämnet är onödiga. Eller. Ännu värre. De gånger jag snubblar över över något som verkar intressant men inser att jag inte har något nytt att tillföra, hur jag än försöker. Vem är jag då att tycka till?

Ord kommer inte lättvindigt till mig. Jag stöter och blöter dem innan jag ens tillåter dem att skrivas ut på skärmen. Och när de väl tagit plats där så löper de stor risk att tas bort så fort jag läser meningen som jag nyss skrivit.

Jag har en tendens att överredigera. När jag läser det jag skrivit så resulterar det oftast i att jag kapar ned texten till den grad att den tappar den tillstymmelse till personlighet som den en gång startade med. Alla onödiga meningar, teser och paragrafer stryks. En efter en. Och inte sällan resulterar det i att blott en rubrik återstår på ett tomt ark.

Så. Jag ska göra mitt yttersta för att komma till bukt med den här skriv- och publiceringsrädslan. Efter idogt grubblande så har jag stipulerat två strategier för att ta mig framåt.

1. Skriva.
2. Publicera.

Sjutton, vad fyller ens den här hemsidan för syfte om jag inte vågar fylla den med något?

• Äntligen försommarväder! Sol och t-shirttemperaturer resulterat i att man kan vistas utomhus utan att vara i konstant rörelse. Och för att göra den klassiska försommarlooken komplett så har jag redan rödbränd näsa, nacke och en begynnande bonnabränna. Som det brukar bli.

• Med försommaren så har också cykeln fått komma ut och rasta sig. Mitt cykelförbud har hävts nu när jag har köpt mig en hjälm. Vad gör man inte för att växa till sig till en bra förebild och en någorlunda fadersfigur?

• Veckans Karantänquiz började skakigt men vi fann oss kvickt. Skönt då att ha förstärkning på länk. Tjugoåtta poäng av trettiotre möjliga får man ändå anse vara ett starkt resultat.

• Jag har växlat mellan att jobba hemifrån och att sitta ensam själv på kontoret. Lyxigt att kunna variera sig.

• Tillbaka på jobbet igen och jag har kontoret för mig själv eftersom alla andra jobbar hemifrån. Jag kände att jag behövde gå hit för att hitta tillbaka till en jobbrutin och samtidigt ge Lisa och Otis en chans att hitta en egen rutin hemma, utan att jag sitter där och muttrar. Plus att grannarna renoverar badrummet.

  Men tur är väl det att jag har kontoret för mig själv. Jag sitter här sunkigare än vanligt i en nedkräkt tröja, ofriserat hår och djupa påsar under ögonen.

• The Witness är nu avklarat och med facit i hand kan jag nu säga att det är ett av de bästa och de värsta spelen jag har spelat.

  Jag både älskar och hatar det.

  Jag älskar det för dess miljö, stämningen och pusslen som det bjuder på. Mystiken i att vara fast på en öde ö och alla frågor som hänger i luften. Vad har hänt på ön? Varför är man där? Vem har designat alla pussel? Vad är syftet med ön?

  Ni vet, alla frågor som karaktärerna i Lost ställde till sig själva och varandra.

• Quizadillas körde streamat karantänquiz. Vi skrapade ihop respektabla 31 poäng av 36 möjliga.

• Eftersom jag är tillbaka på kontoret så har jag återupptagit mitt radiolyssnande. Jag växlar mellan BBC Radio 6 Music och Beats 1 beroende på humör och tid på dagen. Överlag är det för mycket hiphop/RNB på Beats 1 men mellan kl 11 och kl 13 så kör Matt Wilkinson en skön mix av låtar som jag brukar slå över till.

• Att för all framtid stämpla en liten människa med ett namn var svårare än vi trodde att det skulle vara. Men nu har Otis äntligen fått sig ett namn.
• Han har också fått sig en pappa. Vi har varit hos familjerätten och skrivit under papper så nu är jag pappa på riktigt.
• Vädret har varit bättre vilket har möjliggjort promenader och utomhushäng med vänner och familj. Temperaturerna ligger fortfarande på tiogradersstrecket så det är kyligt att sitta ute om det blåser det minsta. Men det går, och det är huvudsaken.
• Under lugna amningsstunder löser jag och Lisa pussel i The Witness igen. Det finns få spel som är så långsamma (på ett bra sätt), frustrerande (på ett bra sätt) och tålamodsprövande (på ett bra sätt) som jag upplever att The Witness är.
• Veckans lyssning har varit en kakofoni av olika artister och musikstilar. Otis Redding, Cocteau Twins, Vampire Weekend, Bob Dylan, The Strokes och Bruce Springsteen är bara några exempel på vad som har spelats (och dansats till) här hemma.

• Bebisen (som ännu är namnlös) har hållit oss fortsatt sysselsatta. Vi mäktar med ungefär en utflykt per dag men inte mer. Ena dagen innebär det PKU-test på Östra, andra dagen går vi ned till servicebutiken för att hämta paket.

  Pga pandemi har vi ersatt hembesök från familj och vänner med FaceTime. Ljud och bild i all ära, men det är inte samma sak som ett sorl från ett rum fullt med människor man tycker om.

• Under den här veckan har jag tagit 600 foton. 99% av dem är på bebisen.

• Bakat bröd. Jag snubblade över ett brödrecept som inte involverade knådning. Tar 2 minuter att förbereda på kvällen och sen in i ugnen i 40 minuter på morgonen.

  4,5 dl kallt vatten

  1,5 tsk salt

  0,25 tsk jäst

  1 l mjöl

  Dimensionera så att det passar den brödform du vill grädda i.

  Blanda ingredienserna tills degen är lagom blöt.

  Låt stå framme i 8-24 h. (Jag lade en fuktig handduk över bunken för så har jag sett att mamma gör)

  Ställ ugnen på 200 grader.

  Olja brödformen och dumpa i degen.

  Grädda i 40 minuter.

• Som en del i en påverkanskampanj spelar vi våra favotitalbum i hopp om att de ska gnugga av sig på bebisen. Några album som gått varma här hemma: The xx, Indians – Somewhere Else, Youth Lagoon – The Year of Hibernation, Pink Floyd – The Wall.

Denna vecka har det inte funnits tid till mycket annat.

• Jag blev otroligt inspirerad av Jacob Michelsen och hans filmfoton när vi sågs i förra veckan. Inspirerad till den grad att jag har fått låna Lisas pappas gamla Canon FT QL. Laddad med en ny rulle Fujifilm Superia 400 film så har jag försökt ta foton på ditten och datten. Det är dock både svårt och tidskrävande utan en fungerande ljussensor. Batteriet som är tänkt att driva den är märkt med “Made in West Germany” vilket skvallrar om hur gammalt det är.

• Jobbmässigt så har jag slitits mellan support och utveckling. Jag försöker fortfarande få ordning på en inloggningsfunktionalitet via oauth men det har gått segt. Det har varit mycket att sätta sig in i.

  Jag har jobbat hemifrån ett par dagar. Dels för att känns tryggt rent allmänt men främst för att jag inte vill riskera att dra på mig Corona nu när födelsedatumet börjar närma sig. Jag vill verkligen inte riskera att bli portad från förlossningen.

• Två album har snurrat varma i hörlurarna den här veckan. Ryder av Holy och Like New av Purr.

• Return of the Obra Dinn är nu helt avklarat och jag kan fortsatt rekommendera det varmt. En synnerligen unik spelupplevelse. Problemet med unika spelupplevelser är att det inte finns något naturligt spel att plocka upp nu när man har fått mersmak.

• Bebisen gjorde oss så pass oroliga i veckan att vi åkte in till Östra sjukhuset. Hen rörde sig inte som hen brukar och då finns det inte direkt något alternativ till att åka in. Så fort vi anlände så tog barnmorskan CTG och hjärtat slog som det skulle. Efter det tog det många timmar tills vi fick träffa en läkare som gjorde ultraljud – men det gjorde inget att det tog tid för vi var trygga med att hjärtat ändå slog som det skulle. Ultraljudet såg normalt ut och bebisen låg och sprattlade gott där inne i magen.
• På jobbet har jag försökt sätta mig in i OAuth för att vi ska få till ett enhetligt inloggningsflöde.
• The Matrix är fortfarande en sjuhelsikes bra rulle. Jag och Lisa såg den nu i veckan och jag var nervös över att den skulle kännas gammal, lam och töntig. Sällan har jag blivit så glad över att ha så fel.
• On the metal med Jonathan Blow är ett härligt nördigt poddavsnitt om programmeringsspråk, spelmotorer och en god släng av “det var bättre förr”.
• Pomperipossa Records annonserade i veckan att de släpper Dark Morphs nya album Dark Morph II. Det väckte min nyfikenhet och deras 2019-album har gått varmt i hörlurarna den här veckan.
• I spelet Return of the Obra Dinn har det börjat lossna och jag har fått löst en rad mysterier ombord på den båten. Det är ett spel jag kan rekommendera varmt.

(Jag ska försöka mig på att skriva veckouppdateringar.)

• På jobbet har vi lanserat vårt nya långläsningsformat som jag har varit del av ta fram. Det känns kul att få visa upp det för läsare och feedback har redan börjat rulla in. 90% klar nu är det bara 90% kvar. De artiklar vi släpper den här helgen är:
  • Natt på Medelhavet
  • Så gick det för de svenska incel-männen
  • Truckstop Alaska – från vaggan till graven
• Jag fortsätter att åka till Stockholm även om det börjar kännas mer nervöst nu att åka från stan när det börjar närma sig ankomstdatum.
• Det har varit skralt med tv-serier på sistone men jag har börjat titta på Mystic Quest och har funnit den oväntat underhållande. Hittills är det den AppleTV+serie som jag har uppskattat mest efter att ha sett The Morning Show och For all mankind.
• Efter 2-3 mejls korrespondens till GOG om en buggande muspekare så har jag äntligen tagit tag i att starta Return of the Obra Dinn. Det är uppfriskande med spel som berättar historier på helt nya vis och där är verkligen Obra Dinn i en klass för sig tillsammans med Her Story. Mig veterligen finns det inga andra spel att jämföra det med.
• Musikmässigt har det varit en spretig vecka. Bombay Bicycle Clubs album Everything Else Has Gone Wrong forsätter att gå varm i högtalarna här hemma, men det har också smugit sig in lite folk i form av Bonny Light Horsemans album samt Christian Kjellvanders nya projekt Doom Country.