Det är ju bara att sätta sig ned och skriva, tänker jag. Och så sätter jag mig ned, och skriver.

Med avstamp i en idé och med ett embryo av två, tre meningar så hoppas jag på att orden ska fortsätta flöda. Men. Det gör de inte. De sinar.

Ungefär här.

Jag har försökt förstå varför de sinar. Det är svårt. Kanske är det, som så ofta, en rad faktorer som spelar in. Att det jag skriver om är ointressant eller att just mina åsikter om ämnet är onödiga. Eller. Ännu värre. De gånger jag snubblar över över något som verkar intressant men inser att jag inte har något nytt att tillföra, hur jag än försöker. Vem är jag då att tycka till?

Ord kommer inte lättvindigt till mig. Jag stöter och blöter dem innan jag ens tillåter dem att skrivas ut på skärmen. Och när de väl tagit plats där så löper de stor risk att tas bort så fort jag läser meningen som jag nyss skrivit.

Jag har en tendens att överredigera. När jag läser det jag skrivit så resulterar det oftast i att jag kapar ned texten till den grad att den tappar den tillstymmelse till personlighet som den en gång startade med. Alla onödiga meningar, teser och paragrafer stryks. En efter en. Och inte sällan resulterar det i att blott en rubrik återstår på ett tomt ark.

Så. Jag ska göra mitt yttersta för att komma till bukt med den här skriv- och publiceringsrädslan. Efter idogt grubblande så har jag stipulerat två strategier för att ta mig framåt.

1. Skriva.
2. Publicera.

Sjutton, vad fyller ens den här hemsidan för syfte om jag inte vågar fylla den med något?