Paniken över att vi nu ansvarar för en liten bebis börjar lägga sig och vi har landat i något som kan liknas vid en vardagslunk. Förvisso en vardag där man knappt vågar träffa familj eller vänner, covid-19 härjar i landet, grannarna okynnesborrar och vår tvättstuga är stängd för asbestsanering. Men ändock, en vardag.

Vi vaknar, dricker kaffe, ammar, käkar frukost, byter blöja, ammar, byter blöja, ammar, sover, byter blöja, ammar, byter blöja, sover.
Och sedan: Lunch.

Vi hade en förhoppning om att ta tillflykt till uteserveringar under den här första föräldraledigheten. De förhoppningarna har grusats. Temperaturerna håller sig obstinat kvar på vinternivåer och vägrar övergå till vårnivåer. Men. På bra dagar, när solen värmer. Då är det i alla fall helt okej promenadväder.

Det känns avlägset att jag, inom ett par veckor, ska byta ut det här lunket mot en vardag som involverar jobb.

På tal om avlägset. Jag saknar mina vänner.

I brist på häng IRL så testade vi på att laga middag över länk. Tema “pasta”. Som ett litet fönster på köksbänken in i ens vänners kök med allt var det innebär av sorl från folk som pratar i mun på varandra, ojämna mikrofonvolymer, märkliga kameravinklar och ett alldeles utomordentligt skönt häng. Tänk att skratt och sorl kan vara så berusande.

Men bristen på IRL-häng innebär också att vi aldrig får anledning att dricka Lisas hemmagjorda öl. De ligger just nu och ockuperar frukt- och grönsakslådorna i kylskåpet och bara väntar på att få uppfylla sitt syfte: Att drickas av besökare.

Vi har tjuvsmakat – och jag vågar lova framtida besökare att ni inte kommer bli besvikna.

För andra fredagen i rad har vi hämtat lunch från Resursrestaurangen. Skönt med en promenad och skönt med en matlåda som innehåller ett tjog extra kärlek jämfört med vår hemmalagning.