Det har släppts en hel drös med trevliga spel under 2024. Spel som jag har haft alla avsikter att ta mig an men som jag ändå inte har lyckats ta mig för.

Så kan det gå ibland.

I stället för att, som typ alla andra, reflektera över det i tysthet så väljer jag att hantera den här otillfredsställelsen genom att dela med mig av listan till er. Kanske, bara kanske, smittar mitt dåligt spelsamvete över på er för att ni inte har tagit er tid att spela alla de här pärlorna.

Ryktet gör dock gällande att ett nytt år står och stampar nu när 2024 lider mot sitt slut. Vi har alla chanser i världen att oss an de här spelen under 2025.

—

Neva

Spirituell uppföljare till det makalöst vackra GRIS. På ytan ser Neva minst lika bedårande ut. Grafikstilen kan närmast beskrivas som en livs levande vattenfärgsmålning. Liksom GRIS så förväntar jag mig ett kort, relativt enkelt spel som kommer bjuda på känslor, nån tår och småtrevliga pussel.

—

Lorelei and the laser eyes

Pusselspel från den innovativa spelstudion Simogo. Som, bland annat, ligger bakom Year Walk (2013), Device 6 (2013) och Sayonara Wild Hears (2019).

—

Pentiment

Pentiment har funnits inkluderat i Xbox Game Pass sedan flera år men eftersom jag inte har någon Xbox hemma så har det helt gått mig förbi. Min kollega har pratat sig varm om den säregna grafikstilen i samklang med den välgjorda mordgåtan.

—

The Rise of the golden idol

Uppföljare till det förträffliga detektivspelet Case of the golden idol.

Jag har dessvärre medvetet försökt hålla mig borta från all typ av spoilers för The Rise of the golden idol så jag kan i ärlighetens namn inte berätta särskilt mycket om det. Jag bara förutsätter att det fortsätter på originalets inslagna bana och det är gott nog för mig.

—

Thank goodness you are here

Humor är svårt. Alldeles särdeles svårt. Men folk hävdar, med emfas, att Coal Supper har lyckats med det konststycket i Thank goodness you are here. Det återstår att se om folk har rätt.

Det här spelet hamnade på min radar på grund av dess utgivare: Panic. Hittills har denna anrika mac-utvecklare lyckats gallra guldkorn som utgivare i form av Firewatch (2016) och Untitled Goose Game (2019).

—

Chants of Senaar

Eftersom det här är min lista och ingen annans så kan jag tillåta mig själv att tumma lite på min begränsande 2024-regel. Jag väljer helt sonika att lyfta in Chants of Senaar från fjolåret. Ett spel vars pussel bygger på att förstå och översätta främmande språk. Idel höga betyg och att allsköns människor rekommenderat det gör att det absolut förtjänar att avrundas in.

Magnus skriver på sin blogg om sina tre månader med iPhone 16:

Nu har det gått ungefär tre månader sedan jag fick hem den svarta Apple iPhone 16 med 256GB lagringsutrymme som jag beställde på releasedagen och jag kan med gott samvete unna mig några rader om min upplevelse av enheten, efter något som liknar ett långtidstest.

En tydlig påminnelse om att det nu gått tre månader sedan jag borde beställt nya telefoner.

Det börjar bli dags. 😬

Omåttligt tacksam att ha en fru som skickar ut en på lokal för lite egentid och hobbykodande.

Lösningen på mitt tidigare dilemma var att göra ytterligare en halv sats pepparkaksdeg.

Den är nu också uppäten slut.

Jezper Söderlund föreslår en ny Spotifyfunktion i ett inlägg på sin blogg ”Feature request: Spotify twin users”:

If there was another user our there that shared similar traits in their saved music, playlists and stats, let’s say we have a 50 % overlap in some arbitrary metric, I would be HUGELY interested in listening to what that other 50 % was.

So I would love access to digital twins in Spotify. A way for me to browse other Spotify users, anonymised of course, to learn more about what they like. Perhaps even ways to sort and filter based on metrics, like show me best matches in a specific genre. Or find my a digital twin for a specific playlist. Or time of day.

Fantastisk idé! Faktum är att jag kan skriva under på alla idéer som tar oss närmare den digitala motsvarigheten att få rota bland folks ofiltrerade skivsamlingar.

Vilket fick mig helt osökt att tänka på en passage ur Jesper Nilssons inlägg ”Längtan efter Fast and furious och så mycket mer”:

I min lilla etta i Farsta i Stockholms södra förorter hade jag samtidigt fått tillträde till andra nya rum. Genom Napster och DC++ hade ett helt nytt sätt att hitta film och musik på uppstått. Bortom den “tomma sökrutan” fanns här funktionen att gå in i andra användares filarkiv, leta runt och ta vad man ville ha.

Jag brukade likna det med att leta i skivbackar hemma hos folk. Sökte man efter en udda Death in June-låt kunde man ge sig fan att det fanns andra guldklimpar (eller värre) i skivbacken hos den man hittade låten hos.

Även jag kan stundtals drömma mig tillbaka till DC++tiden och de tillfällen man lyckades hitta en trave oupptäckta skivor bland någons välorganiserade musikmappar. Och varje gång man hittade något bekant så växte ivern eftersom de okända mapparna blev än mer intressanta. Hjärnans egna sätt att poängsätta och värdera ett nytt bibliotek.

En tvillingfunktion som Jezper beskriver hade varit ett intressant tillägg till Spotify. Särskilt eftersom Spotify sitter på fascinerande mängder data. Matchningen kan ske, som Jezper är inne på, baserat på tid på dygnet, om man är på jobbet eller ej, eller kanske kopplat till någon av de andra otaliga datapunkter som Spotify har tillgång till.

För egen del har jag dock svårt att se att en sådan funktion skulle räcka för att locka tillbaka mig som kund. Spotify och jag har växt lite för långt isär från varandra under lite för lång tid. Jag är numera lite för ointresserad av Spotify som helhetsprodukt för att en enstaka intressant funktion skulle kunna ändra på det.

God jul! 

Fyraåringen bygger morgonlego och ettåringen febersvettas. Allt är som det ska vara. 

Det här är alltid en lika trevlig tid på året nu när folk börjar posta sina musikfavoriter från året som har gått.

• Hymn har, som vanligt, två uttömmande listor: Årets bästa svenska album 2024 och Årets bästa internationella album 2024.
• Jon Hicks lista är alltid lika spännande för jag brukar alltid hitta album som jag aldrig skulle snubblat över annars: Hicks.design’s Music of 2024.
• Tyler Hall delar också med sig av sina favoriter i inlägget Re: Music Year-End Lists. Inte riktigt min musiksmak men kul att skumma igenom ändå.

Men jag vill hitta fler, framförallt svenska, listor. Gömmer det sig fler inlägg där ute någonstans?

Fyller på kylen med godsaker. 

Nu snöar det på johanl.se.

Sorry, not sorry.

Vad ska man nu småäta om kvällarna när pepparkaksdegen är uppäten slut?

Experimenting further with view transitions in Mikro. Tapping an avatar in the timeline now zoom into an author’s details.

– Pappa, pappa, det är helt ledigt i sandlådan!!! ropar fyraåringen glatt efter att ha gått i förväg de dryga femtio metrarna till innegårdens lekplats. 

I Nobels anda har jag bedrivit viktig vetenskap här hemma. Jag kan nu med glädje konstatera att en veckas förtäring av ansenlig mängd pepparkaksdeg inte har resulterat i någon som helst magknip.

Slut på vetenskapandet.

De halvljumna recensionerna av Indiana Jones-spelet motsvarar ganska väl mina förväntningar från de trailers och spelgenomgångar jag sett.

Lite otippat blir jag i stället sugen på att spela om Wolfensteinspelen. Ett sug som också delvis kan härledas till The man in the High Castle.

I continue to chip away on Mikro, my third-party Micro.blog app.

It’s not a particularly speedy process. Mainly because I’m not an experienced Swift or SwiftUI developer. But also – and more importantly – since it also competes with the most important job of all: caring for my kids during my paternity leave. 😄

Nothing has really changed with regard to the motivation of the project. I’m still hesitant to ever release it publicly and its goal is not really to bring anything new to Micro.blog. For now, it’s solely for me. But I do use it every day and it has replaced the official Micro.blog app for nearly all tasks.

So, for no particular reason other than I wanted to share, here are some progress since last time:

Sign in works

My Micro.blog credentials are no longer hard coded into Mikro (phew!) and it’s now possible to sign in using any Micro.blog account. The account credentials are stored (and potentially synced) in Apple Keychain so that they remain safe and secure on your devices.

Image viewer tweaks

I’ve spent some time to tweak the transitions between the timeline and the image viewer. There is still some clipping going on that I can’t figure out how to get rid of but it’s getting there.

Translation

I’ve added a button to quickly translate the text of a post using Apple’s built-in translation and UI. I’m not particularly happy about the UI/UX of the translation so I might try to display the translation inline instead of showing the default translation sheet. The Apple translation service is also quite limited but hey – it works. And it took almost no effort to add it.

WYSIWYG Editor

I’ve been experimenting with MarkupEditor to enable rich text editing when composing a post. Overall I’m very happy how far it has gotten me, especially with so little effort. But I really want to polish the UI and UX some more.

Älskar att webben får vara lite småtokig igen: Kirby vs. this blog post.

Kirby has floated onto my blog post. Inhaling everything.

Lurarna den här veckan har nästan uteslutande ockuperats av Amanda Bergmans eminenta Your Hand Forever Checking On My Fever. En direkt konsekvens av söndagens, lika eminenta, framträdande på Pustervik.

Experimenting with @stevengharris@mastodon.social excellent WYSIWYG editor for my homegrown Micro.blog app Mikro. Looks very promising out of the box.

Testing, testing, testing. Don't mind me. 

Rotade i musikbibliotekets bakre gömmor och hittade ett eminent söndagssoundtrack: Feist – Look at what the light did now

Min semestersäkrade hemskärm höll semestern ut – alldeles lagom till att iOS 18 släpptes. Sedan dess använder jag den inbyggda funktionen för att “färga” ikonerna i svartvitt.

Finns där musik finns.

—

Sture Kvintett – Barnjazz på svenska

Kanske inte ett album för den breda allmänheten. Men för föräldrar med barn i förskoleåldern kan jag varmt rekommendera dessa nyutgivna jazztolkningar av barnvisor. En utomordentlig trevlig bakgrundsplatta som både barn och vuxna kan nynna med i medan man gör annat.

—

Efterklang – Things We Have in Common

Jag introducerades till Efterklang i och med släppet av Piramida, 2012. Sedan dess har jag aldrig riktigt fastnat för några av deras album även om jag avnjutit dem live. Det här senaste albumet låter inte alls som Piramida, i stället är det betydligt mer bombastiskt. Stundtals påminner det nästan om M83s Hurry up, we’re dreaming. Och kanske är det just därför jag uppskattar Things we have in common så mycket.

—

Bon Iver – SABLE, - EP

Höst brukar innebära mer singer-songwriter i högtalarna hemma och Bon Ivers senaste EP gör ingen besviken. Förutom om man kanske hade önskat något mer experimentellt i stil med exempelvis 22, a million. Musikaliskt är denna EP inte alls lika utmanande men väl ett trevligt soundtrack till dalande höstlöv.

—

Phosphorescent – Revelator

Vill man utöka höstlistan med ytterligare ett album så bör man köa Phosphorescents senaste Revelator. Och när det albumet tar slut så kan man fortsätta med valfritt annat Phosphorescent-album.

—

Dummy – Free Energy

Shoegaze med allt vad det innebär av tillhörande elgitarrer, distpedaler och synthar. Men med ett tydligare upptempo-beat än vad jag är van vid när det kommer till Shoegaze.

Förövrigt ett album som jag aldrig hade upptäckt om det inte vore för den nystartade sajten Hearing Things, startad av fem tidigare Pitchfork-anställda som blev av med jobbet i samband med att Pitchfork skohornades in i GQ.

—

Musik jag vill lyssna på men inte hunnit

En genomförkyld familj har satt tydliga begränsningar kring mängden stillsam egentid man kan få loss för att lyssna in sig på nya album. Särskilt på album som inte riktigt gör sig som bakgrundsmusik utan förtjänar både en och flera aktiva genomlyssningar.

Ser fram emot att kunna lyssna på de här i lugn och ro nån gång framöver:

• The Cure – Songs of a lost world
• Thåström – Somliga av oss

Finns det ytterligare något jag bör lyssna på måntro?

Jag och fyraåringen bakar kanelbullar till tonerna av Barnjazz på svenska. Vardags-edge att hinna med ett bullbak medan lillasyster sover för- och eftermiddagslur. Men gott luktar det!

Höst, höst och höst. Skrotar runt i köket till ljudet av Trolltider i vardagsrummet: packar matlådor av överbliven pumpasoppa, putsar några silverskedar och suktar efter ostbricka till efterrätt.

Det började för länge sedan. En smart glödlampa här, ytterligare en där. Jag hade, som en ansvarsfull vuxen med fast inkomst, äntligen hittat något som skulle förenkla livet. Lampor som tänds och släcks automatiskt när man kliver in genom dörren – framtiden var ljus. Det tjugoförsta århundradet skulle äntligen råda bot på mörkret.

Tills för ett par veckor sedan höll vi oss strikt till ljuskällor från Philips Hue. Det fungerade, tills en av de dyrare lamporna plötsligt dog. Det kändes orimligt att betala närmare 500 kr för att ersätta en… lampa. Ja, en lampa.

Vi var således i behov av något billigare. Särskilt nu när mörkret började krypa på, och vi dessutom ville köpa fler smålampor för att motarbeta det med de medel vi hade att tillgå.

Men! Behovet är egentligen inget nytt. Jag har länge hållit mig från att utöka vårt system i väntan på att Matter – framtidens hubblösa standard – skulle rulla ut på bred front. Men tiden gick, lampor gick sönder och den hubblösa framtiden lyser ännu med sin frånvaro.

Så där stod jag, med en halvtrasig uppsättning smarta lampor i relativt akut behov av ljus. Vad gör man då? Jo, man ger upp om den optimala lösningen och faller tillbaka till något som faktiskt går att köpa: gammal hederlig ZigBee. Det är tekniken bakom Philips Hue och flertalet andra smarta system. Den utopiska, hubblösa Matter-framtiden får vänta, och istället välkomnar vi ytterligare en hubb i vårt hem.

Valet föll på IKEA. Vi hade redan sneglat på deras smarta gardiner, så det föll sig relativt naturligt. Vi klickade hem ett gäng produkter: Dirigera, deras smarta hub, två genvägsfjärrar (Somrig), ett smart uttag (Tretakt) och några smarta lampor. En av de större punktinsatserna i vårt smarta hem på år och dar.

Vi har nu en mix av:

• Philips Hue, barnens favorit eftersom de kan ändra färg
• Eve, ett par smarta uttag, de enda enheterna som faktiskt är redo för den utopiska (och högst hypotetiska) Matter-framtiden
• IKEA, för att kunna utöka på en budget

Vårt hem har blivit både smartare men också en smula spretigare. Dock inte fullt så kaotiskt som jag hade förväntat mig. Visst, det är lite stökigt att installera upp prylarna i sina respektive appar, men när de väl är installerade så styr vi ändå allt genom Apple Home. Scener, automationer, genvägsknappar – allt är uppsatt i Hem-appen och vi kan därmed kombinera de olika prylarna från de olika systemen. Hittills utan några bekymmer.

Gladast är nog fyraåringen som äntligen, med hjälp av genvägsfjärren, kan styra lamporna i sitt rum. Ett tryck tänder dem, ett dubbeltryck gör dem rosa, och ett långtryck skiftar till grönt. IKEA-fjärr och Hue-lampor i en lagom dos symbios.

Inget utopisk Matter-hem, men det fungerar. För det mesta. Åtminstone tills vi köper på oss än mer fjärrkontroller, sensorer, gardiner och prylar. I slutändan handlar det ju inte om att ha det perfekta systemet – bara att hålla mörkret på avstånd. Och om det kräver en extra app och ytterligare en hubb? Då är det kanske priset man får betala för att leva i framtiden, idag.