Nintendo släppte precis en efterlängtad trailer till Nintendo Switch 2. Och även om det är skralt om info i trailern så tycker jag konsolen verkar bestå av precis det man hoppades på: En bättre Nintendo Switch.

Med Nintendo så vet man ju aldrig helt säkert. Det kunde lika gärna varit så att de ansåg att Switchen redan var ”gjord”. Och att det därför inte fanns en tillstymmelse till anledning att bygga en uppdaterad variant. I stället hade de lika gärna kunnat göra något helt nytt och otestat.

De farhågorna ser nu ut att kunna avskrivas. Nintendo Switch 2 är t om såpass kompatibel med föregångaren att den stödjer både digitala- och fysiska Switchspel. Av trailern att döma så ser den också ut att bli något större än originalet. Förhoppningsvis betyder det att den blir något mer ergonomisk för vuxna händer utan att, för den sakens skull, tumma för mycket på ergonomin för barnhänder. Svår balansgång.

Med tanke på att vi börjat spela en hel del Switch i familjen så kommer detta bli årets lättaste teknikköp till vårt hushåll. Hoppas att priset inte sticker iväg allt för mycket bara.

Fler detaljer väntas i ett Nintendo Direct den andra april (och inte fjärde februari som jag först glädjetolkade det amerikanska datumet som). Tills dess så räknar jag med att vi kommer matas med en strid ström av inofficiella rykten och detaljer i samma takt som vi sett de senaste veckorna.

Det har släppts en hel drös med trevliga spel under 2024. Spel som jag har haft alla avsikter att ta mig an men som jag ändå inte har lyckats ta mig för.

Så kan det gå ibland.

I stället för att, som typ alla andra, reflektera över det i tysthet så väljer jag att hantera den här otillfredsställelsen genom att dela med mig av listan till er. Kanske, bara kanske, smittar mitt dåligt spelsamvete över på er för att ni inte har tagit er tid att spela alla de här pärlorna.

Ryktet gör dock gällande att ett nytt år står och stampar nu när 2024 lider mot sitt slut. Vi har alla chanser i världen att oss an de här spelen under 2025.

—

Neva

Spirituell uppföljare till det makalöst vackra GRIS. På ytan ser Neva minst lika bedårande ut. Grafikstilen kan närmast beskrivas som en livs levande vattenfärgsmålning. Liksom GRIS så förväntar jag mig ett kort, relativt enkelt spel som kommer bjuda på känslor, nån tår och småtrevliga pussel.

—

Lorelei and the laser eyes

Pusselspel från den innovativa spelstudion Simogo. Som, bland annat, ligger bakom Year Walk (2013), Device 6 (2013) och Sayonara Wild Hears (2019).

—

Pentiment

Pentiment har funnits inkluderat i Xbox Game Pass sedan flera år men eftersom jag inte har någon Xbox hemma så har det helt gått mig förbi. Min kollega har pratat sig varm om den säregna grafikstilen i samklang med den välgjorda mordgåtan.

—

The Rise of the golden idol

Uppföljare till det förträffliga detektivspelet Case of the golden idol.

Jag har dessvärre medvetet försökt hålla mig borta från all typ av spoilers för The Rise of the golden idol så jag kan i ärlighetens namn inte berätta särskilt mycket om det. Jag bara förutsätter att det fortsätter på originalets inslagna bana och det är gott nog för mig.

—

Thank goodness you are here

Humor är svårt. Alldeles särdeles svårt. Men folk hävdar, med emfas, att Coal Supper har lyckats med det konststycket i Thank goodness you are here. Det återstår att se om folk har rätt.

Det här spelet hamnade på min radar på grund av dess utgivare: Panic. Hittills har denna anrika mac-utvecklare lyckats gallra guldkorn som utgivare i form av Firewatch (2016) och Untitled Goose Game (2019).

—

Chants of Senaar

Eftersom det här är min lista och ingen annans så kan jag tillåta mig själv att tumma lite på min begränsande 2024-regel. Jag väljer helt sonika att lyfta in Chants of Senaar från fjolåret. Ett spel vars pussel bygger på att förstå och översätta främmande språk. Idel höga betyg och att allsköns människor rekommenderat det gör att det absolut förtjänar att avrundas in.

De halvljumna recensionerna av Indiana Jones-spelet motsvarar ganska väl mina förväntningar från de trailers och spelgenomgångar jag sett.

Lite otippat blir jag i stället sugen på att spela om Wolfensteinspelen. Ett sug som också delvis kan härledas till The man in the High Castle.