Det började för länge sedan. En smart glödlampa här, ytterligare en där. Jag hade, som en ansvarsfull vuxen med fast inkomst, äntligen hittat något som skulle förenkla livet. Lampor som tänds och släcks automatiskt när man kliver in genom dörren – framtiden var ljus. Det tjugoförsta århundradet skulle äntligen råda bot på mörkret.

Tills för ett par veckor sedan höll vi oss strikt till ljuskällor från Philips Hue. Det fungerade, tills en av de dyrare lamporna plötsligt dog. Det kändes orimligt att betala närmare 500 kr för att ersätta en… lampa. Ja, en lampa.

Vi var således i behov av något billigare. Särskilt nu när mörkret började krypa på, och vi dessutom ville köpa fler smålampor för att motarbeta det med de medel vi hade att tillgå.

Men! Behovet är egentligen inget nytt. Jag har länge hållit mig från att utöka vårt system i väntan på att Matter – framtidens hubblösa standard – skulle rulla ut på bred front. Men tiden gick, lampor gick sönder och den hubblösa framtiden lyser ännu med sin frånvaro.

Så där stod jag, med en halvtrasig uppsättning smarta lampor i relativt akut behov av ljus. Vad gör man då? Jo, man ger upp om den optimala lösningen och faller tillbaka till något som faktiskt går att köpa: gammal hederlig ZigBee. Det är tekniken bakom Philips Hue och flertalet andra smarta system. Den utopiska, hubblösa Matter-framtiden får vänta, och istället välkomnar vi ytterligare en hubb i vårt hem.

Valet föll på IKEA. Vi hade redan sneglat på deras smarta gardiner, så det föll sig relativt naturligt. Vi klickade hem ett gäng produkter: Dirigera, deras smarta hub, två genvägsfjärrar (Somrig), ett smart uttag (Tretakt) och några smarta lampor. En av de större punktinsatserna i vårt smarta hem på år och dar.

Vi har nu en mix av:

• Philips Hue, barnens favorit eftersom de kan ändra färg
• Eve, ett par smarta uttag, de enda enheterna som faktiskt är redo för den utopiska (och högst hypotetiska) Matter-framtiden
• IKEA, för att kunna utöka på en budget

Vårt hem har blivit både smartare men också en smula spretigare. Dock inte fullt så kaotiskt som jag hade förväntat mig. Visst, det är lite stökigt att installera upp prylarna i sina respektive appar, men när de väl är installerade så styr vi ändå allt genom Apple Home. Scener, automationer, genvägsknappar – allt är uppsatt i Hem-appen och vi kan därmed kombinera de olika prylarna från de olika systemen. Hittills utan några bekymmer.

Gladast är nog fyraåringen som äntligen, med hjälp av genvägsfjärren, kan styra lamporna i sitt rum. Ett tryck tänder dem, ett dubbeltryck gör dem rosa, och ett långtryck skiftar till grönt. IKEA-fjärr och Hue-lampor i en lagom dos symbios.

Inget utopisk Matter-hem, men det fungerar. För det mesta. Åtminstone tills vi köper på oss än mer fjärrkontroller, sensorer, gardiner och prylar. I slutändan handlar det ju inte om att ha det perfekta systemet – bara att hålla mörkret på avstånd. Och om det kräver en extra app och ytterligare en hubb? Då är det kanske priset man får betala för att leva i framtiden, idag.

Hösten har anlänt, och jag har till sist tagit över rollen som föräldraledig. I detta nu har en vecka passerat, och om någon frågade mig om jag har kontroll över situationen, skulle jag inte kunna göra annat än att nicka och le. Precis sådär som man gör när man försöker att dölja sanningen om de små katastroferna och blodviten som redan hunnit utspela sig.

I ett desperat försök att muta mina marodörer, har jag serverat risgrynsgröt två kvällar den här veckan. Jag skyr inga som helst medel för att vinna över dem på min sida.

Föräldraledigheten lär en många saker. Men jag har insett att det framförallt är en lektion i att uppskatta ljud. Alla ljud. Men det finns såklart grader av ljudens gemytlighet. Ett barns sorl, när det försvinner in i egenlek, är som ljuvlig bakgrundsmusik. Särskilt när det ackompanjeras av en ettårings försök att fumla-, snubbla- och ramla i kapp sin storebror.

Eller ljudet av rafsande i en legolåda, en fantasilek i falsett om någon familj som strandat på väg till farmor och farfar. Eller när det plötsligt deklareras: ”Näe nu ska jag ställa mig vid fönstret och räkna bilar med dragkrok. En, två tre…”

Men så finns det också de mindre angenäma ljuden. Ett av dem, har jag fått erfara, är när ettåringar och fyraåringar gaddar ihop sig och utbrister i gemensam gnällgråt. Det är sällan utan anledning förstås. Allt som oftast beror det på att deras vuxen har misslyckats med att utfodra dem med risgrynsgröt i rätt tid. Och även om ljudnivån i stunden kan vara plågsam så drunknar den i ljudet av skammen över att det är ens eget fel.

Så, när allt kommer omkring, är inte ens den värsta sortens oljud särskilt hemskt. Det är trots allt bara ett högljutt bevis på att de fortfarande är vid liv.

I stället är det avsaknaden av ljud som skrämmer. När total tystnad infinner sig så löper en stackars föräldrahjärna amok. Under bråkdelen av en tyst sekund kan den lätt konstruera arton möjliga scenarier, varav tjugotvå av dem direkt dödliga.

Det är således svårt att njuta av tystnaden, ens när den sker under kontrollerade former. Även nätter där de där ljudkällorna sover borta så vaknar man, av tystheten, och undrar varför man inte hör någon puls eller några andetag.

Tystnaden, den är för alltid förstörd. I stället har den ersatts av stunder av stillhet bland de högljudda, skrattande, gnällande och falsettsjungande skönljud som barnen för med sig.

Bytt är bytt och kommer aldrig tillbaka.

Animal Well

Har du inte spelat Animal Well – läs ingenting om det innan du drar igång. På riktigt alltså. De flesta recensioner av spelet brukar börja med samma brasklapp, av en god anledning. Det är något speciellt med att upptäcka det här spelet själv, och i sin egen takt. Utan spoilers.

Gillar du äventyrsspel eller indie-spel så är det här ett absolut måste.

Är man alldeles tokallergisk mot pixel-estetik så kanske man kommer ha svårt att se bortom grafiken men jag tycker nog att det är värt att ge det en chans ändå.

Cocoon

Ett helt makalöst pusselspel som inte liknar något annat jag har spelat. Man hoppar mellan världar/dimensioner på ett alldeles snillrikt sätt.

Jag älskar pusselspel som lyckas med konststycket att, gång på gång, få en att känna sig supersmart när man hittar lösningen på ett till synes omöjligt pussel.

Metroid Prime Remaster

En remaster på ett av mina absoluta favoritspel genom tiderna. What’s not to like?

Underligt ibland hur vissa spel åldras, eller inte åldras. Metroid Prime är från 2002 men håller förvånansvärt hög klass fortfarande. Visst, vissa saker känns lite stolpiga och styltiga på ett sätt som kanske har förfinats de senaste 20 åren. Men överlag är Metroid Prime ett spel som fortfarande håller hög klass.

Nu vill jag spela fyran!

(Och trean.)

(Och tvåan.)

Cyberpunk 2077

Jag spelade aldrig Cyberpunk 2077 när det lanserades och kan således inte riktigt kommentera det ganska katastrofala skicket som spelet verkade vara i när det släpptes.

Men jag har spelat (läs: spelar) Cyberpunk 2077 nu! Och jag måste säga att det är ett otroligt engagerande action-rpg. Det märks att CD Projekt Red har legat i och putsat på spelet sedan 2020 för det är ett riktigt välpolerat spel.

Gillar man inte actionspel så kommer man nog ha svårt för Cyberpunk 2077. Men det är absolut ett av de smartaste actionspelen jag har spelat.

Det finns visor och så finns det geniala visor. Det här är ett exempel på det sistnämnda.

Greta har en katt
Orvar heter han
Greta har en man
Orvar heter han
Tur att inte Greta
också heter det
Då skulle dom ju heta
Orvar alla tre

Text och musik: Jujja och Tomas Wieslander, Mamma Mu & Kråkan

Då tar vi och gör Apple lite småirriterade så här på fredagkvällen.

In my day-to-day job I’m a web developer. Admittedly, a web developer with a certain weakness for native apps. However, it’s been quite a while since I built anything substantial in Apple’s frameworks. The app projects I’ve been involved with in a professional capacity have exclusively been React Native projects.

So for the past year, in an attempt to dust the cobwebs off my native app skills, I’ve been tinkering with an app project that I’ve dubbed ”Mikro”. Mikro is a fully native Swift (and SwiftUI) app for Micro.blog.

Mikro is not intended to bring anything new to the Micro.blog platform. In fact – it’s not supposed to be innovative in any way, shape or form. Its sole purpose is to be a canvas for me to learn Swift and SwiftUI. Furthermore, it most probably won’t ever see the light of day.

That being said, I use Mikro every day to keep up with my friends and the Micro.blog community, and it kind of works. Until it falls short.

I don’t really know whether this is a good idea or not, but I figured I’d try spelling out some missing features to see if that gives me enough motivation to see them through.

Missing features:

In my mind, these features are table stakes and will need to be addressed before letting anyone else use Mikro.

• Search: Currently, there is no way to search in Mikro. Which means there is also no way of following new users.
• Notifications: Mikro doesn’t support any notifications right now.
• Long posts: Mikro doesn’t yet support writing long posts
• Attach media: Mikro doesn’t yet support attaching images or videos when writing a new post
• Log in: To underline just how much of a personal project Mikro is – I haven’t yet added any support for logging in. I just use a hardcoded authentication token that’s appended to every API request. 😄

Features I’d like to add:

These features definitely fall into the category of ”nice to have” features. But (of course) that won’t stop me from starting them (and perhaps finishing them) before even attempting the ”must haves” in the list above. Such is the life-cycle of a hobby project.

• Translation: iOS 18 will introduce an API to use on-device-processing to translate texts. I would love to add that to Mikro.
• Inspiration: With iOS 17, Apple introduced a Journaling suggestion API that can give you some inspiration on what to write about when authoring a new post.
• Mac app: when adding some functionality that was iOS-only, I managed to break the Mac app.

Mikro’s future

There probably isn’t one.

(But if there is – I promise to keep you posted.)

Playing around with the new zoom transition styles in iOS 18 for my homemade Micro.blog client.

Ett av sommarens genidrag har varit att låna ut min gamla iPod Nano till fyraåringen för att slippa spela hans önskemusik i bilen. Hans tre favoritalbum är inlagda:

• Soundtracket till Frost
• Soundtracket till Frozen
• Visor för hela kroppen

Kaffe, bok, morgonsol och en trapp att sitta på.

Tänk att man nästan hunnit ge upp hoppet om sommaren och sen så levererar den två pangdagar med sol, bad och båtutflykter.

Sommarläsning: How to Become the Dark Lord and Die Trying av Django Wexler 📚

Davi är fast i en tidsloop som återställs varje gång hon dör. Hon har försökt vara hjälte och tagit sig an att besegra mörkrets makter. Men efter hundratals försök ger hon upp och bestämmer sig i stället för att bli mörkrets makter.

De första kapitlen ger absolut mersmak. Fantastiskt roligt skriven och en underbar premiss.

Lägenheten luktar natur när vårt nya tält hänger på vädring efter två premiärnätter vid syrrans torp. Ser redan fram emot nästa tältnatt.

Tänk att man har fått gifta sig den här fantastiska kvinnan och sen fått fira det med hela ens familj och ens vänner ombord på en spårvagn.

Och till råga på allt så fick man lov att äta popcorn tills man storknade.

Vad bra allt blev!

Sådär, telefonen är semestersäkrad med Dumbify i ett försök att minimera slentrianscrollandet.

Har inte gått på semester än men jag låter inte det hindra mig att starta igång det första semesterspelet. I hopp om att hinna med flera.

Midsommardag och hälften av familjen ligger nedbäddade med feber och ögoninflammation.

Vilket trevligt Nintendo Direct! Ett nytt Zeldaspel annonserat där vi faktiskt tillåts spela som Zelda. Och äntligen får vi mer info om Metroid Prime 4.

Nu är jag omåttligt sugen på att plocka upp antingen Link’s Awakening eller Metroid Prime som årets semesterspel.

I rimlighetens namn borde jag välja Link’s Awakening eftersom jag aldrig spelat originalet. Men jag är också sugen på att spela igenom Metroid Prime för femtielfte gången.

Decisions decisions.

Eller så återgår jag till min tidigare plan och gör som Sanna Lund och spelar Lorelei and the Laser Eyes.

Har spenderat nån timme med att lägga till @sod:s plugin för att länka till ett slumpmässigt inlägg på bloggen.

Det tog 2 min att installera pluginet och resterande 58 min har jag spenderat på att klicka på länken. 😄

Överraska mig.

Premiär för kapitelbok med fyraåringen: Man lever bara nio gånger av Anja Gatu 📚

Verkar väldigt lovande att döma av de första kapitlen. Sex kapitel hann vi med innan han slocknade.

I höstas, i och med iOS 17.1, så släppte Apple en efterlängtad funktion för att anpassa låsskärmen på iPhone. I stället för att välja enstaka foton, eller automatiska fotosamlingar – så kan man nu välja ett helt fotoalbum som bakgrundsbild och låta telefonen sätta en ny bakgrundsbild från albumet varje timma.

I mitt fall, eftersom jag är lite av en familjetönt, så låter jag telefonen rotera mellan en drös foton på min familj.

1. I Bilder-appen har jag skapat ett album med det fantasifulla namnet “Bakgrunder”.
2. På låsskärmen, långtryck på bakgrundsbilden och tryck på plusknappen för att lägga till en ny bakgrund.
3. Välj “Bildblandning” och bocka ur de automatiska albumen “Personer”, “Natur” och “Städer”
4. Bocka i “Album” och tryck på albumnamnet till höger för att välja det nyskapade albumet “Bakgrunder” (eller något annat album för den delen)
5. Välj blandningsfrekvens (själv kör jag på varje timma) och tryck på “Använd album”.
6. Klart! Nu återstår bara att trycka på knappen “Lägg till” uppe i högra hörnet för att lägga till den nya bildblandningen bland dina bakgrunder.

När jag tar ett foto som jag tycker skulle passa bland mina bakgrunder så lägger jag helt sonika till det i mitt album “Bakgrunder” och då kommer det per automatik med i rotationen.

Monument Valley är lika vackert som jag mindes det. Känner mig dock som en rätt taskig förälder som helt hade glömt att dess pussel baserades på omöjliga figurer.

Känns inte helt intuitivt för en fyraårings spatiala förmåga. 😬

Inväntar blixtrar och dunder.

Fortsätter att putsa och feja på min egna sajt. Man vill ju gärna att det ska se någorlunda prydligt ut om nån, någon gång, skulle råka strosa förbi ens digitala trädgård.

Attans. Det här gick ju tydligen att göra. Betyder det att jag måste köpa en ny iPad nu?

Vårt hushåll äger ett par riktigt ålderstigna iPads. Jag har velat uppgradera åtminstone en av dem i flera år. Och särskilt ville jag det under fjolåret. Det var egentligen bara Apple som satte käppar i hjulet för den planen genom att inte släppa några nya iPads alls under 2023. Suget omsattes således aldrig i handling.

Men, efter veckans iPad-event så har suget blossat upp på nytt. Inte egentligen för att jag tycker att Apple presenterade något nydanande och efterlängtat. Snarare på grund av att jag påminns om hur långsam min egen iPad är eftersom att jag nu försöker använda den för att kunna motivera något slags köp.

Det är bara en sak som återstår för mig att reda ut. En liten liten liten petitess. Och det är att svara på frågan: ”Vad tusan ska jag med en iPad till?”

Hade jag varit någotsånär artistiskt lagd så hade kanske Apple Pencil varit tillräckligt för att motivera mig. Hade jag haft ambitiösa skrivdrömmar så hade kanske Magic Keyboard i kombination med iPadens förmåga att fokusera på en app i taget varit tillräcklig. Hade jag jobbat professionellt med foto så hade kanske portabiliteten, Tandem Oled, Pencil och USB-C varit tillräckligt.

Men jag är ingetdera.

Jag är kodknackare. Och jag vill använda en portabel dator till framförallt en sak: då och då vill jag kunna plocka upp den och koda lite på något sidoprojekt jag har liggandes.

iPaden må vara ett acceptabelt substitut till en dator för flertalet kreativa åtaganden. Men när det kommer till att kunna koda på den så känns det alltid som att man behöver vada genom en flod av fulhack.

Således är det kanske inte alls en iPad jag bör köpa. Jag kanske i stället borde köpa mig en personlig laptop. Något helt utan kompromisser på kodfronten och en fullfjädrad förlängning av hemmadatorn.

Det är bara det att jag inte vill ha något kompromisslöst. Jag älskar kompromisser! Särskilt om det är en enhet jag också vill kunna använda på semestrar och helger. Det gör inget att min helg- och semesterdator är sämre lämpad för kod än min hemmadator så länge den faktiskt kan göra det överhuvudtaget. Vilket jag just nu känner att iPaden inte kan.

För mitt ändamål så hade en halvhjärtad kodmiljö på iPaden med råge vägts upp av allt annat jag tycker att den är bättre på än en dator: Läsning, rita, enkel videoredigering.

Men då behöver den bli en smula mer kompromisslös. Bara en smula.

Jag får helt enkelt avvakta till WWDC 2024 innan jag tar ett beslut.